allt var ok. jag var trött och sömnig och helt redo för att lägga mig. fixade en skål havregryn med mjölk och varm choklad. och medan jag åt kom paniken, ångesten.
det är kört.
och jag förstår verkligen inte vad med att lägga mig och sova som orsakar den här paniken. jag drömmer inte mardrömmar. jag tycker om att sova. min säng är skön. men ändå, panik.
jag sov visserligen hela dagen. hade fetångest natten innan, så jag tog en kapsel zeldox.
jag har tänkt på Honom, på insikten jag fick av en väns blogg, och jag drack ett sexpack för att slippa tänka mer. allt kom väl ifatt mig när jag nyktrade till.
insikten gällde detta med mina roller.
jag har försökt förklara för alla jag känner att jag förlorar mig i mina roller, tappar bort mig själv, om det nu finns något sådant. alla säger att det är så det är, alla har olika roller. de har sin arbetsroll, sin familjeroll, sin vänroll och så vidare. att det är normalt.
jag har alltid känt att de inte riktigt förstått, och också, om det nu är så normalt, varför känner jag att jag går vilse i det?
men så läste jag hennes blogg, om hur hon splittrat sitt liv i flera och att de olika liven aldrig kunnat gå ihop. att om en människa från ett liv kommer in i något av hennes andra liv så blir hon förvirrad, kan knappt prata med dem för att det blir en sådan konflikt mellan liven.
det är precis så för mig, men med rollerna. med alla mina Jag.
jag är inte bara dotter, vän, patient. jag har flera dotter-roller, flera patient-roller, flera vän-roller. och dessa är oerhört svåra att knyta ihop med varandra.
att vara i en situation där jag måste vara två eller fler av någon roll blir jag extremt förvirrad av och antingen blir jag en helt ny roll, eller ett slags icke-roll. och vissa roller kan jag helt enkelt inte kombinera. antagligen var det därför det var så svårt för mig att tillåta I vara med T. de rollerna jag hade med endera av dem var för olika. F och T gick rätt bra. men I och F gick inget vidare. och mamma skulle inte kunna fika med mig och F exempelvis. och när mamma följde med till psyk blev det väldigt jobbigt för mig. bror och I och B gick däremot bra. men vissa är skitsvåra. och I och B sa ju det när jag träffade en av deras gamla kompisar, att de inte förstod vad jag sysslat med. jag hade varit så annorlunda. och jag tänkte bara, det är sån jag är med nya människor. alltid varit på det viset. men de har ju aldrig sett den rollen, B och jag träffades på fyllan och I mötte jag ju under allmänt komplicerade omständigheter.
därför måste jag ibland isolera mig. hur länge beror ju på hur många jag haft att göra med, mina roller alltså. jag behöver perioder då jag bara är Mig Själv, bara den rollen jag kan ha när jag är ensam. eller om det är en icke-roll då också.
jag funderar på om det är på grund av detta jag drar mig så för att träffa en kompis jag lärt känna via internet. vi har aldrig träffats, men jag betraktar honom som en vän. kan prata så fritt med honom. men kanske vill jag inte träffa honom för att den rollen blivit så bekväm? jag kanske helt enkelt inte vet hur jag skulle bete mig mot honom på riktigt.
när det gäller Honom... jag vet inte. jag saknar honom ibland. häromnatten var det så starkt att jag ville maila och fråga om vi inte bara kunde ses. men jag gjorde det inte.
en nätkompis sa i förrgår att han sett ett live som Han skrivit på en sida, "vad hände med den fina flickan?" och jag fick sjukt hård ångest direkt. loggade in med en annan användare för att läsa själv. och såg då ett annat live, som Han skrivit den 22 november. "älska mig!". vi var ihop då...
jag känner mig så lurad av Honom. är så fruktansvärt besviken. inget blev som det skulle blivit.
men det funkade inte, inte alls.
jag minns hur jag gick i en vecka med någon underliggande, gnagande panik i vintras, strax efter nyår. och till slut förstod jag att det handlade om Hans barn. när jag drömde framåt, om ett hus med Honom, eller bara en lägenhet, och sen fick in barnet i bilden... jag blev irriterad. jag blev arg när jag fick frågan att fira jul med dem, Han och Hans barn och Han ex. jag blev arg när Han föreslog att jag skulle gå med barnet till dagis när Han inte orkade, om jag inte ville att hon skulle vara hemma.
och jag tillät mig inte att erkänna hur omöjligt det var, ett liv med Honom OCH Hans barn OCH Hans ex, förrän det tagit slut. men då föll så mycket på plats.
men det var mycket mer än så. inte bara hennes plats i Hans liv fortfarande, inte bara barnet. Hans sexdrift och "hotet" om otrohet. mina behov. mina problem.
det skulle aldrig funkat. och jag har accepterat det och förstår.
och jag vet också att det aldrig skulle funka att bara ses, bara umgås. dricka öl ihop, röka ihop, glo film eller serier ihop.
och det är väl kanske det besvikelsen handlar om, det att jag känner mig lurad.
själsfränder?
nja.
och jag tror dessutom inte att Han verkligen älskade mig. inte MIG. snarare sexet med mig. jag tror att Han blev kär på grund av att Han var helt frälst av vårt sex. för någon så beroende av sex blev det kärlek utifrån det. Han hade mig alltid på sidan av. vid sidan av I. både när Han levde med henne och nu. Han kunde inte ens säga till henne att ringa senare när vi tittade på film. Han såg mig sitta där och vara fullkomligt stilla, bara väntandes. men Han bad henne aldrig lägga på. Han dissade bara hennes samtal när vi knullade...
Han hittade ett sätt att både äta kakan och ha den kvar.
och jag förstår inte varför jag får panik av tanken på att lägga mig och sova...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar