MANISK ÅNGEST

låt mig presentera en klassiker: glädje-mani-ÅNGEST!

sov hela dagen igår, satt vaken hela natten, var sjukt trött kring sex- halv sju, gick till affären och köpte x-ray och mjölk vid sju, njöt av vårmorgonen, drack en x-ray, kom hem, var uppiggad och uppfriskad, drack en x-ray till, mådde finfint, cyklade iväg till sjukan och mötte min mor, gick på stan med henne, hade hur jävla trevligt som helst, pratade, skrattade, fick låna pengar till tobak och asfina piratbyxor och tvärunderbar skjorta, promenarade hemåt väster med henne, hälsade på mormor, cyklade hem, var peppad och glad och GLAD och blev manisk, blev ännu mer manisk, det började gå över i ångest.
vilket alltid händer.
jag kan inte hantera stark glädje, stark ledsnad (jag blir arg), stark ilska eller stark ångest. allt blir stark ångest till slut.

och precis då, just exakt då; när manin började välta över i ångest och jag kände att jag måste lugna ner mig om jag ska få en dräglig eftermiddag/kväll, så kollade jag min mail och hade fått ett mail. av Honom.
ett meningslöst jävla skitmail om hans förbannade jävla utslag på låret, ifall jag mindes när han fick det för nån invandrarläkare hade sagt borrelia trodde han.
VARFÖR SPELAR DET NÅGON SOM HELST JÄVLA SATANS ROLL IFALL JAG MINNS DET?

och det spelar ingen roll jag vet det. han vill nåt.
ha uppmärksamhet.
medlidande.
avsugning.
fitta.

whatever, men ångesten är ett förbannat jävla faktum.

jag hatar.


- - -

jag tar till det enda jag har. zeldox.
annars kommer det bli kolsvart eller blodrött. haha.

jag har inte många av dem kvar nu. och lycka till att få ens lilla imovane av psyk... har inte ens en läkare nu. och säkerligen kommer ingen annan läkare ge mig det eller något annat.
psykvården gillar nämligen inte positiva pisseprov.
man får bara vara positiv på deras knark. annars är man DÅLIG.