Ilskan

läkaren frågade mig när jag inte var arg. om jag någonsin var helt lugn.
jag svarade att det var när jag inte var där, på psyk.
hon undrade om det verkligen var sant, om jag bara var arg där.
och jag svarade att nej, men jag var argast när jag var där och när jag måste ha med folk att göra. när jag slapp folk och psyk och bara var själv så var jag lugn.
men jag kan utöka det. jag är lugn när jag inte tänker eller känner. men när jag börjar tänka och känna slutar det alltid med ilskan. jag hittar alltid något som gör mig riktigt förbannad.
ilskan är alltid nära. och den är bekväm att ha till hands.
även om det är tärande som fan att hata, så är det en utåtriktad känsla. ilskan går på allt och alla andra.
den är betydligt mycket bättre än förtvivlan, hopplöshet, självförakt.
eller tomheten.
värst av allt är tomheten.
jag tar hellre vansinnesilska alla dagar om året framför tomheten.
för när den kommer finns det bara Förintelse.
av mig själv.
ilskan gör att jag vill förinta allting runt omkring mig. men där har jag för många moraliska spärrar så det skulle aldrig hända.
självförintelsen dock, den har hänt och det kommer hända igen.