Identitetsförakt

Jag försöker stenhårt hålla ihop mig själv.
Försöker desperat förhindra mig själv från att gå sönder i tusen sköra skärvor.

Förvirring.
Osäkerhet.
Tvivel.
Svaghet.

Jag löses upp och blandas ut, både i ensamhet och i andras sällskap.
I min ensamhet finns det inget att förhålla mig till - det blir mest ett vakuum, och i andras sällskap får jag fullt upp med att försöks hänga med, ta in, förstå och hantera alla andra, för att ens försöka ha koll på mig själv.

Hur är det möjligt att vara så förbannat jagsvag?

Det känns som om jag bara blir värre och värre också.
Inte bara när det gäller den här ständigt pågående identitetskrisen, utan när det gäller min personlighet och mina egenskaper i allmänhet.

Jag vet fan inte... Jag försöker fånga känslorna, beskriva mina tankegångar,  men jag blir osäker på om det är så jag verkligen menar, eller så jag verkligen känner, och så slår jag bort orden.

Jag känner mig stel, i huvudet. Oböjlig. Rigid?
Jag känner mig mycket ovillig att ta in något utifrån kommande. När någon tycker helt annorlunda än jag, så reagerar jag precis så som jag föraktar när andra gör. Trångsynt, käftig, förminskande.
Jag diskuterar inte så som jag vill diskutera, utan oftast så tjafsar jag bara. 

Det är som att jag är frustrerad hela tiden. Väldigt frustrerad. På gränsen till explosion, konstant.
Det är inte trivsamt, jag vill inte vara där. Men jag vet inte ens hur jag hamnade där, så jag har ingen aning om hur jag ska ta mig därifrån.

Jag lever i ett påtvingat förhållande med en person som jag föraktar och är förtryckt av, och det finns inget sätt att fly.
Jag vill bort från mig själv...