Faderskada

Svaga minnen från midsommarfirandet.
Jag drack rejält...
Jag minns att jag satt och pratade med min far, minns diskussioner om sådant som han helt enkelt inte kan förstå. Sådant han helt enkelt inte kan förstå med mig.
Och det är otaligt som han inte kan förstå med mig...

Jag minns inte de exakta ämnen, men jag minns att jag grät. Jag vet inte vad vi pratade om, eller ifall jag skrek åt honom, eller ifall han skrek åt mig.

Men jag vet detta:
Min far kommer aldrig förstå mig. Kommer aldrig förstå min person, mina egenskaper, mina egenheter, mina problem.
Han KAN helt enkelt inte.
Men ändå är det alltid hans tyckande, gillande och avslående jag desperat kretsar kring.
Det är alltid honom jag jämför med, det är alltid i hans ögon jag försöker duga.
Det är hans mall jag försöker passa in i, det är hans åsikter jag jämför mitt liv och mina handlingar med.
När min sjukpensionering gick igenom drog jag mig länge för att berätta för mamma och pappa, för "vad ska pappa säga om detta?" Att ha en dotter som fått frikort från arbetslivet. Pappa, som arbetar även om han känner sig döende. Som aldrig i hela sitt liv skulle kunna säga "jag har sovit för dåligt för att orka" eller "jag är för stressad för det".

För en sådan som han finns inte den sortens problem som jag lider av.
Och jag vet att han inte förstår, jag tror inte ens att han tror på att jag faktiskt HAR problem. Jag tror inte han tror på den sortens problem över huvud taget.
Avhuggna armar är ett giltigt problem för honom, ungefär.


MEN DET ÄR JU FÖR FAN HAN SOM LIGGER BAKOM ALLA MINA JÄVLA PROBLEM

Oavsett vad den söta lilla jävla etiketten än säger, om det är Asperger eller ADHD eller PTSD, så kommer det från honom.

Att han då har mage att säga "jag förstår fan inte dig", att han har mage att anmärka på vad jag gör eller inte gör, på vad jag kan eller inte kan, det provocerar mig nästan mer än något annat han har för sig.
För det hugger upp mitt allra jävla innersta.
Inte mina åsikter, mina principer, min moral.

Det hugger upp MIG.