Uppgivelse

Psykvården gör det igen.

Dels har vi PÖV, den psykiatriska öppenvården.
Jag hade väntat på en kallelse till min kontaktperson där, för en medicinuppföljning. Hon hade varit på semester men skulle kalla mig så fort hon kom tillbaka.
När kallelsen kom stod där ett helt främmande, manligt namn. Jag frågade min boendestödjare om hon kände igen namnet och jodå, hon kände till honom och ansåg honom vara vettig.
Och hon trodde det kanske var så att min kontaktperson kände sig överhopad efter semestern, och därför bett någon annan bara ta en snabb uppföljning med mig så att det skulle bli gjort, för att snabbt få reda på om medicinen fortfarande fungerar eller ej. Naturligtvis står ju aldrig någon form av specifikation på kallelser, men jag tänkte att detta lät rimligt.

Sen blev jag sjuk och fick ställa in det mötet. Och när det närmade sig datumet för den nya tiden kände jag bara att Nej. Jag vill inte träffa honom. Jag vill inte träffa någon ny, igen. Jag orkar inte sitta framför en ny människa, igen, och försöka förklara hur jag mår och fungerar, igen. Jag vill träffa samma människa jag träffat i 2 år, som jag har åtminstone litet förtroende för och som vet ungefär hur jag fungerar och som sett mig i både bra och dåliga skick.
Så jag avbokade tiden och skrev detta som orsak till att jag ställde in. Att jag vill träffa min kontaktperson om jag ska träffa någon alls.
Svaret jag fick av receptionen... jag blev helt nollställd.
"Om du menar NN så jobbar hon ej längre kvar hos oss. Men jag ska meddela detta till vårdnadsgivaren."

Hon jobbar inte kvar. Hon har slutat jobba där.
Och jag visste ingenting. Jag har inte fått något som helst meddelande om detta.
Och hon måste ju ha vetat när hon gick på semester, när vi hade sista medicinuppföljningen innan hennes semester, att hon inte skulle fortsätta jobba där efteråt. Så jävla vanligt är det inte att man blir uppsagd/säger upp sig med omedelbar verkan.
Så hon sket alltså fullkomligt i att berätta den lilla detaljen för mig? Fast hon så jävla väl VET att jag inte hanterar plötsliga förändringar särskilt väl, jag behöver förberedelse.
Jag antar att jag skulle fått information om detta på mötet med den där nya tjommen jag blev kallad till. Men som sagt, jag väntade på en kallelse till min officiella kontaktperson. Jag har väldokumenterade problem med förtroende för nya människor, särskilt nya personer i vården, så ursäkta mig för att jag inte bara glatt slängde mig iväg till den tiden.
Jag tycker jag borde ha fått ett brev med denna information FÖRST, ett kortfattat brev om att min kontaktperson tyvärr inte jobbar kvar, och att jag inomkort kommer få en kallelse till ny person, hade varit fullt tillräckligt.
Jag hade viljat få INFORMATION när det gäller min egen jävla vård och vilka som sköter den.

När jag sen berättade denna nyhet för min boendestödjare fick jag nästa kalldusch.
Hon berättar att hon hört talas om att något skulle ha hänt med PÖV, för det är en massa personer som slutat, blivit omplacerade. Flera sköterskor, psykologer och läkare.
Och att ja, just det - min läkare är en av dem.
Hon visste inte om han slutat än, men hon kom ihåg att hon hört nämnas att han skulle börja jobba i grannkommunen.

Ingen information till mig som patient om detta heller.
Min läkare, den som är ytterst ansvarig för min psykiatriska vård, ansvarar över mediciner och intyg, ska/har slutat, och jag vet inte om det.

Hur lite respekt har man för oss, patienter? Hur lite värde har vi, hur pass lite människor med känslor är vi?
Jag är inte den enda som tycker det är sjukt jobbigt med förändringar och brist på information. Jag är inte den enda som tycker det är förbannat jobbigt med brist på kontinuitet bland de som har hand om min vård.
Vanlig, grundläggande jävla hyfs och vett säger att man meddelar de som påverkas av en stor förändring. Man meddelar en patient om att dennes vårdgivare kommer sluta vara dennes vårdgivare.
Eller förväntar jag mig för mycket, nu igen?

Jag har alltså ingen läkare igen.
Jag var utan läkare i över ett år förut, för att ingen på PÖV ville ha med mig att göra, fast jag var i STORT behov av en läkare. Och hade all rätt till en.
Jag har haft så sjuka läkare genom åren, och lyckades nu äntligen få tag i en rätt så skaplig. En som trots sina typiska läkarauktoritära brister, ändå var mån om att förstå och göra sig förstådd, inte försökte tvinga på mig mediciner och åtgärder, skrev korrekta intyg och som faktiskt lyssnade och respekterade mina egna ideer om och förslag på vård och medicinering.

Jag måste alltså börja om. Igen.
Jag måste återigen träffa någon som inte bemödat sig ett dyft för att läsa min journal för att skaffa sig åtminstone någon form av grundläggande uppfattning om mig. Jag måste återigen rabbla allting som gjorts och inte gjorts. Jag måste återigen prata om mig och hur jag funkar och inte funkar, öppna mig och låta någon se svagheterna. Jag måste återigen utsätta mig för någon som ganska troligt har jävligt låg förmåga till att respektera en patient och visa medmänsklighet.
Och ja, återigen bygga upp ett fungerande system med en kontaktperson för att min kontakt med läkare och vårdapparaten i övrigt ska flyta smidigt och bra. Något som är helt avgörande för hur jag mår av vårdkontakter.

Jag Orkar Inte.


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Och sen dels, så har vi HAB - habiliteringen, de som handhar min så kallade terapi för tillfället. Rättare sagt min psykolog där.
Som jag tills nyligen haft ganska goda tankar om. Jag har tyckt hon verkat empatisk, förstående, respekterande etc. Trots nyutexaminering och att hon är mycket yngre än jag, så har jag ändå fått ett förtroende för henne och känt att hon nog kan hjälpa mig att reda ut åtminstone några knutar. Om hon bestämmer sig för att jobba kvar, hon gör ju bara sin PTP på HAB i min stad.
Men så.

Jag satt där och började försöka förklara min jagsvaghet. Att jag är så splittrad. Att jag aldrig vet vem fan jag är, att jag tappar bort mig bland andra och att jag tappar bort mig i ensamhet. Att jag avskyr att jag inte är konsekvent, att jag inte klarar av att ha så svag integritet. Att det är som att jag dras med i andras känslor och åsikter och sitter där och håller med om sådant jag sen - i min ensamhet när jag landar - inser att jag inte alls håller med om. Att jag inte kan känna någon jag-känsla och att jag faktiskt verkligen behöver känna en sådan. Att jag inte kan hantera splittringen jag känner i att vara så dubbel, att å ena sidan våga stå för mina åsikter, vågar sticka ut från mängden, bryr mig inte om vad folk ska säga och tycka om mig, och å andra sidan fan inte VET vad jag tycker, hur jag är, hur jag ska bete mig.

Jag märkte att hon inte riktigt förstod. Och jag kunde inte riktigt förklara. Och det är ok, man kan inte förstå allt. Men det kändes som om hon började raljera. Ifrågasatte på ett sätt som inte kändes som ett sätt för att hjälpa mig att bena ut det. Som att hon inte tog på allvar, "alla är ju lite vilse ibland och det är väl lätt att man blir påverkad i stunden". Även som att hon ville förenkla det och få det att handla om känslor som jag inte alls är säker på att det handlar om, "Men när du kommer hem och har 'lajvat' en åsikt, och tänker igenom och kommer fram till att du inte har den åsikten - man får ju faktiskt ändra sig, det ligger ingen skam i att byta åsikt för att man kommit på bättre tankar".
Och det handlar ju inte om skam, att just jag aldrig får ändra åsikt, eller att jag bara är som alla andra och är normal. Det är ju djupare än så. Jag har förmågan att skilja på hur mänskligt beteende ser ut, och på hur ett beteende hos mig själv ser ut, som jag inte mår bra av.
Och användandet av ordet Lajva...? Jag förstod ju hur hon menade, att rollspela en åsikt, men det kändes raljerande. Hon sa även att "Jag provocerar dig lite nu, märker du kanske".
Jag kände mig bara mer och mer osäker på vad fan det var som jag ens försökte prata om, och då sa hon: "Det är kanske något liknande som händer i rummet nu?" och då brast det för mig.

Jag kände mig oförstådd, förminskad, ifrågasatt, provocerad och allmänt förvirrad och hjärndöd. Så min mur bara rämnade och jag gömde ansiktet i mina händer och grät.
Alla som känner mig, vet att jag aldrig eller jävligt sällan gråter. Om jag gråter gör jag det i ca 5 sekunder, mer orkar jag inte med. Jag tränger tillbaka det lika fort som det börjar, jag tillåter mig aldrig att gråta ordentligt. Jag hatar känslan, det finns inget som får mig att känna mig så otroligt ensam, isolerad, avskild, bortskuren, från allt annat som det.
Och det har jag förklarat för henne, flertalet gånger. Hon har fått mina murar att brista förr, av bättre anledningar än denna gångens dock. Hon vet min syn på gråt, hon vet hur jag mår av det och hon vet hur jag kämpar emot det.

Och ändå.

Efter att jag hejdat gråten, satt jag som paralyserad och bara stirrade. Jag gjorde allt för att inte tänka och inte känna. Jag märkte att hon blev olustig av det, och hon började till slut prata om att jag behövde prata med henne, för det inte var så lätt för henne att göra sitt jobb om jag inte berättade för henne hur jag tänkte och kände. Så jag sa:
"Jag gör allt för att inte tänka och känna just nu"
Hon frågade varför, och jag svarade:
"Det är för att jag inte orkar tänka och känna, om jag gör det så ser du ju vad som händer".
"Vad är det som händer då, vad menar du?" frågade hon väldigt förbryllat.
"Ja men jag bryter ju ihop".
Varpå hon svarar:
"Jag vet inte om det där var att bryta ihop, precis".

Den var som en käftsmäll. Jag blev helt matt, trodde först inte att jag verkligen hört rätt. Men jo. Hon talade om för mig, att det som för mig är att bryta ihop, inte är att bryta ihop.
En fetinvalidering.

Tala aldrig om för någon annan att den INTE känner och upplever något.
Invalidera aldrig en patients upplevelse av en jobbig känsla.
Invalidera särskilt inte en patient som hela sitt liv har blivit invaliderad för hela sin existens.
Du återupprepar ett trauma, och du krossar det förtroende ni byggt upp, skört som starkt.

Hon vet hur känslig jag är för invalidering. Jag har berättat hur pappa gjort mot mig och mina syskon. Jag har berättat om hur jag inte tål invalidering i någon form, från någonstans. Jag har berättat ingående om hur jag känner inför psykiatrin just på grund av ständig invalidering.

Och så talar hon om för mig, att detta med att brista i gråt inte är att bryta ihop.

Jag orkade inte gå till vårt nästa samtal efter det, och jag vill inte gå på nästkommande heller. Jag vill bryta all kontakt med henne, jag vill inte ha henne i min vård.

Jag har tänkt att det är hennes bristande erfarenhet som psykolog (som sagt, nyutexaminerad, gör PTP-tjänst) är en orsak till hennes fullkomliga bortsjabblande av situationen. Hon visste helt enkelt inte hur hon skulle hantera det, det jag försökte berätta om blev för komplext, hon förstod inte och istället för att hantera det som någon med mer erfarenhet hade gjort, så lät hon sin osäkerhet lysa igenom och ta över och kulminera i invalidering.
Jag tänker även att hennes ålder kan samverka med bristande erfarenhet, hon är väl strax under 25. Hatar att påpeka ålder i något sammanhang över huvud taget, men i det här fallet känns det som en verklig faktor.

Jag ser att hennes beteende kan ha logiska och godtagbara orsaker. Jag har ändå ingen lust att förlåta det och fortsätta, gå vidare. Jag orkar inte vara någons försökskanin. Jag vill ha en psykolog som är trygg i sig själv och i sin yrkesroll och som vet hur den ska handskas med komplexa känslor och tankar utan att börja raljera och försöka lägga ord i min mun och invalidera mig.
Och jag vill ha en psykolog som stannar, garanterat, tills jag är klar.
Jag har helt tappat tron på att jag ska hitta en sån, och jag orkarorkarorkar inte bli besviken igen och igen och igen.
Det är inte meningen att jag ska få terapi.


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Det är inte meningen att jag ska få seriös och ordentlig vård över huvud taget och jag ger upp nu.
Jag orkar inte mer. Orken är slut. Helt slut.
Det finns gränser för vad en människa klarar.
Jag orkar inte vara stark och envis och jag orkar inte kämpakämpakämpa längre, när jag fan aldrig har något tillbaka för min kamp.
Jag har hållt på med det sen jag var 12 år och det har egentligen inte hänt så där speciellt jättemycket med mina problem och mitt mående sen dess, trots alla "insatser".

Så jag tänker inte pausa i försöken längre.
Jag ger upp helt nu.