Inaktivitet

Såg just att det var över ett år sedan jag postade något här sist.
Det är inte så att jag inte behöver skriva, inte alls. Men det kommer inte ut. 
Ingenting kommer ut.

Var tog mina känslor vägen?
Jo, jag känner saker. Men jag vet inte om jag lärt mig att hantera mina galna känslostormar, eller om jag förtrycker dem.
DBT kanske gjorde mer nytta än vad jag såg då...

Jag rensade ur mina gamla dagboksinlägg på en skrivarsida jag använde som knark för många år sen.
Jag saknar det där. Det där att skriva, varenda tanke och känsla som dök upp skrev jag ner. Skrev ner mina funderingar kring problemen, kring de jobbiga känslorna, skrev mig till lösningar, eller åtminstone skrev ur mig frustrationen.

Jag har kommit väldigt långt med mig själv under de senaste åren. Jag har svårt att ta in det.
Långt borta är mitt självskadande. Jag undviker smärta så till den grad att det nästan är våpigt nu - smärta gör ju för fan ont, har jag kommit på.
Och även det mer subtila självskadandet är borta - jag är mån om mig själv och mitt välmående idag, både det fysiska och det psykiska. Även om mina rutinproblem gör det väldigt svårt att måna om mitt fysiska mående på bästa sätt
Allt sådant där har gått bra i perioder, sen händer något och så spricker det. Och jag får kämpa för att få igång det igen, och då gör jag hellre nåt annat.

Jag hanterar saker och ting bättre idag, mer balanserat. Jag blir fortfarande jävligt arg på saker och ting, och på människor, men det är inte lika överväldigande, och det händer inte lika ofta, bara när det verkligen är berättigat. Och även då kan jag resonera kring det hela, jag kan förstå och förlåta, och samtidigt inte tycka att det är ok och lugnt och sansat begära att det ska bli en ändring eller bättring.
Jag kan slappna av och vara mer öppen mot nya människor när jag måste ha med sådana att göra. Jag har haft otrolig tur med människor de senaste åren, allt från personal på mitt boende, till myndighetspersoner, handläggare, vårdpersonal. Det gör ju givetvis att allting blir mycket lättare, jag slipper bli så oerhört frustrerad. Jag har återfått lite förtroende för sådana människor, jag har fått chansen att träffa sådana som verkligen vill hjälpa.

Jag har fått hjälp med mycket av mina problem, jag får mycket stöd i min vardag, mycket återkoppling på både min person, mina gåvor och mina handlingar. Det har gjort mig lugnare.
Men på sätt och vis, är det de ytliga problem som jag fått hjälp med. Det har givetvis hjälpt något även på de djupare, men inte mycket.
Jag är fortfarande i behov av seriös samtalshjälp, av terapi. Det är åtminstone vad jag tycker. Jag har ingen aning om vad de som bestämmer tycker. Jag är rädd att min nya diagnos har gjort att man inte riktigt ser eller tar på allvar att det finns andra problem, som sitter på ett annat ställe än i det neurologiska.
Och det är det som jag inte får ur mig.

Jag har tryckt tillbaka alla de känslorna, tankarna och problemen så länge, eftersom jag inte fick något gehör på det när jag faktiskt hade den samtalskontakten och terapin som skulle reda i det. Det funkade inte till 100% där, och det var då jag startade hela den här andra processen, som gjort att jag nu har mycket bättre stöd i vardagen.
Då vande jag mig vid att hålla tillbaka tankarna och känslorna för att de inte fick något gehör, och nu vet jag inte hur jag ska få fram dem igen. Under tiden på boendet gjorde jag och en i personalen jag har lite extra förtroende för, ett försök att ha lite mer terapeutiska samtal. Men det fanns sådant som personal på ett stödboende inte har behörighet till att jobba med, på grund av sådant som bemanningstider och personalscheman. Och det var just sådant jag behövde ta upp. Så det rann ut i sanden.
Nu träffar jag min nya kontaktperson på PÖV ungefär en gång i månaden, mest för att vi ska lära känna varandra, men också för att vi ska kunna få lite mer klarhet i vad jag behöver. Hon är inte psykolog eller teraput, utan sjuksköterska, så hon får givetvis inte bedriva terapi med mig, men hon kan göra en bedömning av vad som behövs.
Problemet är bara där, att hon så ofta ställer in våra tider (på grund av sjukdom), att jag inte får något sammanhang, tappar förtroendet, tappar orken och lusten att gå dit.
Jag är så pass van vid numer, att verka kompetent och förståndig och logisk, att jag behöver mer än så för att försöka locka fram problemtankarna och problemkänslorna igen. Och det kan jag inte riktigt göra på beställning, under bara 45 minuter en gång var 30ende dag. Så hur det ska gå till vet jag inte.

Det kanske är dött lopp. Lika bra att göra som så många andra gör - springa vidare och ignorera att det finns där, långt inne. Bara köra vidare på den utstakade vägen, glömma bort skiten.
Tar det stopp så tar det stopp.