Stresskärvor

om jag åtminstone kunna falla samman.
om allt ändå bara kunde ta och falla isär, sönder, i bitar.

då skulle det vara nån meningen med det.

men officiella 45-60 minuters bryt med tårar och bitterhet och rädslor och bekännelser som sen aldrig följer med mig hem, är mest bara retsamma.
att bryta ihop under provokation är fan ingen svår konst. det är inte svårt alls att gråta konstant och på riktigt när jag har någon där som förstår, som lyssnar, som ställer rätt frågor och som aldrig dömer mig, bara hjälper mig att komma fram till något.

det är ju här, hemma jag vill kunna gråta. hopkrupen bland ett halvt dussin kuddar i min säng med musiken som dånar.
eller hos mina vänner.
eller vid kanten av min sjö.
eller i min stuga i skogen.

men i min stuga i skogen finns oftast inte de tankarna och känslorna med mig. allting släpper när jag sätter foten på grusplanen, när jag öppnar dörren till mitt lilla hem, när jag sitter på en mossig sten eller stubbe under alla de där lövverken och bara lyssnar, andas, finns.
det behövs ju inte där. men just därför önskar jag att jag kunde släppa taget, öppna dammarna, frigöra hela skiten.
där uppe sov jag en hel natt för första gången på vad som kändes som månader. och det är nog faktiskt ingen överdrift. jag satt i mycket långa stunder och gjorde inget alls. iakttog bara det som pågick kring mig, utan att engagera mig i det över huvud taget. jag tyngdes inte av det där eldröda raseriet och lusten att döda Alla Jävla Människor som trängde min högst privata sfär. jag kunde till och med skaka av mig deras idiotiska stirrande på mina ärrade armar.

om jag fick några månader, ett halvår av det där jag får i min stuga i skogen (som ju faktiskt inte alls är min, men så nära som det alls är möjligt) skulle jag kanske få det lugn och den trygghet jag behöver för att orka släppa taget.
men alldeles för snart åker jag tillbaka hit. till staden, till hyreshuset, till lägenheten.
till störande grannar, störande folk, störande ljud, störande tider, störande krav, störande stress, störande uppgifter, störande förväntningar, störande relationer, ALLT som bara stressar och stör mig.
alla dessa faktorer. som jag inte har räknat ut ska vara där. som någon annan har räknat ut ska vara där.

och därmed sover jag inte gott om natten, igen. jag sover inte alls om natten här. jag sover om dagarna, då jag slipper vara medveten om allt som händer, allt som alla andra gör en enda vägg ifrån mig. en enda vägg är inte ens 50 cm tjock. ett 50 cm långt avstånd är vad din integritet består av, mätt i fysiska mått. mindre än så är ett direkt hot mot hela mitt jag - vad nu det är - och jag behöver betydligt mer avstånd än 50 ynka centimeter.

här har jag hjärtklappning, ångestklumpar i magen som jag inte ens lägger märke till, stressklåda, en tyngd över hela mig som pressar ner mig tills jag inte ens kan krypa.
min lägenhet måste städas. från grunden. den är långt bortom stökig. den är till och med långt bortom skitig.
den är rätt och slätt misskött, rentav en sanitär Olägenhet. inte längre en lägenhet.

och sen har vi min behandling som ska skötas, som behöver mitt engagemang, min vilja, min ansträngning, min tid. det är inte bara en terapeutisk session i veckan som behövs, arbetet är tänkt att fortgå resten av min vakna tid. färdigheterna ska användas, kontraktet ska följas, sårbarheten ska minskas och kompetensen ska ökas. jag har en överflödande kropp att ta hand om, ett drog(miss)bruk att ta ställning till, relationer att vårda och en hel omvärld att förhålla mig till.

låter väl inte så övermäktigt, kanske.
låter väl som sådant som alla klarar vare sig de vill eller inte. det är ju det normala, det gör man ju. det är ju så livet är.

men för sådana som jag är det inte självklart, det är inte lätt avklarat, det är inte sånt man gör motvilligt eller villigt.
och det är inte heller lätt att förklara varför det ska vara så svårt. det är en lång serie omständigheter - psykiska problem, känslomässiga svårigheter och själsliga störningar - som gör att det är så.

fast... mycket ofta tänker jag att: "jag är helt enkelt bara lat och egoistisk och har ingen självdisciplin och gillar att ställa till det för andra eftersom jag är ett sånt jävla svin, det är inga fel i min hjärna, jag är bara en outhärdlig människosort och det är banne mig dags att sluta inbilla mig själv och alla andra något annat"

och egentligen vet jag att det inte stämmer?
egentligen har jag faktiskt djupt rotade problem?

jag vet inte.
mitt splittrade Jag tillåter ingenting att vara säkert. det finns ingen vetskap i mig, det finns inga fakta, det finns inget att lita på.

jag är en krossad spegel. ni vet väl hurdan bild en sådan återkastar?