Sömnpanik

frossa.
kallsvett.
hjärtklappning.
klåda.

nej, jag skiter nog i att försöka sova.

jag tar mig själv på allvar. det gör jag faktiskt. det är det att ingen annan gör det. och alltså går jag inte till vårdcentralen för att åtminstone få stressklådan undersökt och konstaterad.

känns som om jag numer har enbart fysiska symptom. men inga psykiska.
blir kanske så när man stänger av. blir nog så när man aldrig känner efter.
trodde aldrig jag skulle bli en sån som stängde av. jag har ändå högaktat mina känslor, hur intensiva eller extrema eller äckligt obehagliga de än varit.
men utan rakblad o benso kan jag faktiskt inte hantera mitt känsloliv. så jag stänger av det.

satt på DA igår och tittade på konstverk folk tillägnat Heath Ledger och visst, tårarna fyllde mina ögon. en gång rann de över, en tår för vardera ögat.
men absolut inget mer.
det går inte.
sen hörde jag en låt som jag tycker är otroligt vacker och som berör mig starkt.
synfältet blev dimmigt. men inget mer.
jag försöker. jag försöker känna. men det är inte tillräckligt. efter en liten stund klingar känslorna av. inte för att jag är färdig med dem. utan för att jag inte orkar med dem.

en vän sa till mig att jag nog försöker för mycket. att jag blockerar mig av ren press. jag har ju alltid reagerat tvärtom på måsten, och jag vill, behöver, måste känna. måste gråta. måste släppa taget.
och då är det fan inte konstigt att det inte går.
hon tyckte jag skulle hitta andra sätt att känna. andra sätt att få utlopp för känslorna.
mitt sätt att känna allting utan villkor har alltid varit konsten. tecknandet, målandet och skrivandet.
jag gör inget av det där längre. fotar, javisst. men det är inte samma sak. det är en uttrycksform, jo, men ännu mer en intrycksform. det är mer impressionistiskt än expressionistiskt.
och jag måste uttrycka mig.
så jag måste (behöver, vill) jobba mer för att återgå till pennan. känna på det sättet. få ur mig känslor på det sättet.
för som det är nu är det så helvetiskt mycket känslor och tankar och ord och reaktioner som bara packas inom mig, kväver mig.
jag har låst mig, och jag behöver verkligen bryta sönder det där låset nu.
jag behöver bryta mig in i mig själv.

borderline-personlighet.
en välsignelse på många sätt.
på lika många sätt, eller fler, är det den grymmaste förbannelsen jag kan tänka mig.
för jag vet aldrig någonting om något alls.
jag kan varken få kontroll eller släppa kontrollen.
jag hittar varken in i mig själv eller ut ur mig själv.
jag förstår ingenting och jag förstår alldeles för jävla mycket.

motsägelsefull... jo tack.
och det är varken spännande eller intressant.
det är bara dödligt tjatigt.