Take me back again

det har kommit till den punkten att jag inte ens vill gå och lägga mig.
det finns inga garantier för sömn.
vad som är garanterat är de snurrande tankarna. som aldrig stannar upp.
närhetsabstinensen. längtan saknaden begäret desperationen efter närhet.
jag kan inte somna om jag inte fantiserar om hur någon rör mig. bara är nära.
ångesten.

vad fan är meningen?

jag tycker inte om att känna mig ensam. jag hatar det. jag vill inte ha något behov av andra människor. jag vill inte leva på deras villkor. jag vill inte att de ska ha något som jag vill ha.

men vad det egentligen handlar om, är att jag vill ha någon där, som aldrig går.
som jag aldrig någonsin har någon orsak att tvivla på.

jag behöver så mycket bekräftelse att jag vet att det inte finns någon som kan ge mig den.

someone please acknowledge me
whatever it takes for you to love me

- boysetsfire, fashion as a weapon

varje kväll hoppas jag, väntar på, att Han ska logga in på msn.
efter några veckor med det hoppet inser jag att det inte kommer hända under nu, än på ett tag, och så släpper jag det. slutar vänta.
det är alltid DÅ som Han loggar in.

jag orkar inte.

jag letar bara efter någon som kan ersätta Honom. och det finns ingen sådan. för jag låter ingen göra det.
Han är den där ribban som ingen någonsin kan komma över.

jag har funderat på om jag håller fast i Honom för att slippa se någon annan.
jag lever hellre med det fåfänga hoppet att Han ska vilja ha mig tillbaka, än med rädslan för att någon annan ska lämna mig.
men Honom vet jag vad jag får. det vill säga, Inget.
med någon annan är det ovetskap som gäller.
duger jag? är jag störd? vill han? stannar han?
eller hon.

jag orkar inte.

tre och ett halvt år. snart fyra.
tid spelar ingen som helst jävla roll.

sucker for it.
Him.

släpp taget.

hur fan då?