Ironi

nervositet, obehag, rädsla, flyktimpuls...

jag är inte van vid att inte behöva jaga bekräftelse i en relation. jag är inte van vid att vara den som är önskad. jag är inte vad vid att vara den som får.
jag är van vid att vara den som ger och ger och ger tills jag blir tom, tills jag själv försvinner och det bara är den andra som räknas.
det känns som om han dränker mig i bekräftelse. som om han ser mig. som om han är intresserad. som om det ger honom något att prata med mig. att ha kontakt med mig.
som om JAG ger honom nåt.
vad ger han mig?
det jag just skrivit upp.
och jag är van vid helt andra känslor. osäkerhet, främst.
den där plågsamma känslan... av att jaga uppmärksamhet, jaga intresse, jaga bekräftelse. och aldrig vara säker på att få det.
aldrig vara säker på något alls.
jag vet inte hur jag ska hantera det här.
det är ju inte så att jag inte får ut något alls av att prata med honom. vi delar mycket tankar. och beteenden. att prata med honom är lätt.
"intelligens uppstår mellan människor"

jag behöver bekräftelse. jag behöver den så mycket att jag har börjat vänja mig vid att ingen kan ge mig den.
och så får jag den, helt gratis.
och jag blir chockad. och rädd.
och vill springa min väg.

springa långt jävla bort att aldrig se mig om.