och jag kan inte sova.
igen.
jag vet vad det beror på och jag står ut. det är ju inte som att jag måste ligga bland alla mina sömntyger och ledas ihjäl. jag har en så kallad kreativ hjärna.
jag vill bara slippa den.
dricker pissljummet kaffe och väntar på kicken. jag märker den knappt.
mest märker jag när koffeinet går ur systemet. det känns som alla de där tjackavtändningarna jag borde haft.
ett slags rastlös avgrundsångest.
jag vet inte riktigt varför jag vill ha den känslan.
den är väl alltid nåt, kanske.
eller kanske är det nåt slags straff.
jag är så så tröttsamt naiv och lättmanipulerad.
folk behöver bara känna mig på pulsen lite och sen säga rätt ord, och jag köper dem, sväljer dem med hull och ull, går på det, blir som i extas.
för jag vill ju bara att nån ska mena det på riktigt.
men det är aldrig på riktigt.
och det borde jag verkligen veta vid det här laget.
på det stora hela är jag inte ens hälften så misantropisk som jag vill vara. eller pessimistisk.
för jag blir alltid besviken.
innerst inne tror och hoppas jag alltid till en början att den där människan jag stött på, är fin och bra och värd mitt förtroende.
men det är så jävla sällan så. om någonsin.
och ofta dröjer det tills jag har blivit rejält sårad innan jag fattar att också denna människan, är precis som alla andra jävla ruttna ägg.
ingen är någonsin värd allt jag är beredd att ge.
ingen ger någonsin lika mycket tillbaka.
och då får det vara.
jag vill faktiskt ha valuta för allt jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar