Take me back again

det har kommit till den punkten att jag inte ens vill gå och lägga mig.
det finns inga garantier för sömn.
vad som är garanterat är de snurrande tankarna. som aldrig stannar upp.
närhetsabstinensen. längtan saknaden begäret desperationen efter närhet.
jag kan inte somna om jag inte fantiserar om hur någon rör mig. bara är nära.
ångesten.

vad fan är meningen?

jag tycker inte om att känna mig ensam. jag hatar det. jag vill inte ha något behov av andra människor. jag vill inte leva på deras villkor. jag vill inte att de ska ha något som jag vill ha.

men vad det egentligen handlar om, är att jag vill ha någon där, som aldrig går.
som jag aldrig någonsin har någon orsak att tvivla på.

jag behöver så mycket bekräftelse att jag vet att det inte finns någon som kan ge mig den.

someone please acknowledge me
whatever it takes for you to love me

- boysetsfire, fashion as a weapon

varje kväll hoppas jag, väntar på, att Han ska logga in på msn.
efter några veckor med det hoppet inser jag att det inte kommer hända under nu, än på ett tag, och så släpper jag det. slutar vänta.
det är alltid DÅ som Han loggar in.

jag orkar inte.

jag letar bara efter någon som kan ersätta Honom. och det finns ingen sådan. för jag låter ingen göra det.
Han är den där ribban som ingen någonsin kan komma över.

jag har funderat på om jag håller fast i Honom för att slippa se någon annan.
jag lever hellre med det fåfänga hoppet att Han ska vilja ha mig tillbaka, än med rädslan för att någon annan ska lämna mig.
men Honom vet jag vad jag får. det vill säga, Inget.
med någon annan är det ovetskap som gäller.
duger jag? är jag störd? vill han? stannar han?
eller hon.

jag orkar inte.

tre och ett halvt år. snart fyra.
tid spelar ingen som helst jävla roll.

sucker for it.
Him.

släpp taget.

hur fan då?

Hudnära

det är en sån sjujädra ironi att jag skrattar och gråter om vartannat.

jag är så sjukt jävla ensam.
längtar efter en varm famn, mjuk hud, äkta, okomplicerad, vacker, meningsfull närhet.
jag längtar efter att ligga nära, nära. känna andetag mot min rygg. känna doften av någon. borra in näsan mot len halshud.

men jag är fullkomligt övertygad om att det inte finns någon som är värd att vara nära.
jag litar inte på någon annan för att kunna komma så nära igen. det kommer aldrig bli så.
det blir svart i skallen på mig när jag tänker på att bli berörd.

jag behöver och vill ha närhet. bekräftelse.
men jag vågar inte.
jag vågar tamejfan inte.

eller, så litar och tror jag inte det allra minsta på att Jag är värd att vara nära.
fan vet.
ironin och ambivalensen driver mig till ett stillsamt vansinne.

jag är så jävla less.


- - -


och jag saknar Honom så jävla mycket att jag vill krypa ur skinnet...

Självförgörelse

tomheten är så vansinnigt stor och stark och frätande just nu.
jag vill bara ha en hög med flödder och en flaska sprit.
det har alltid varit och kommer alltid vara det bästa vapnet mot tomheten

jag skäms över mitt vidriga äckliga stinkande jag.
jag är en förstörerska. jag kan inte leva utan något destruktivt i mitt liv.
det är vad jag är torsk på.
destruktion.
jag vill förstöra för mig. inte nödvändigtvis mig själv, utan mitt liv. allt runtomkring. allt som är bra i mitt liv, för mig.
jag måste förstöra för att må bra.

jag är så jävla mänsklig.

så. ge mig benso och alkohol.
jag orkar inte tänka eller känna.
tomhetshatet måste dövas, bekämpas.
jag måste förinta mitt medvetande.

Psychosis

mitt synfält är randigt
kroppen känns ihålig
tankarna verkar komma utifrån
varenda muskel är spänd och jag väntar bara på

snap

det fullkomligt stinker av overklighet
är det inatt det händer?
psykbrytet jag väntat på så länge

snap

hjärtat skallrar innanför revbenen
mitt synfält når bara en meter ifrån mig
musiken som når mina öron låter döv

snap

lite kaffe på detta så är det nog ett faktum sen

Kaffe AT

och jag kan inte sova.
igen.
jag vet vad det beror på och jag står ut. det är ju inte som att jag måste ligga bland alla mina sömntyger och ledas ihjäl. jag har en så kallad kreativ hjärna.
jag vill bara slippa den.
dricker pissljummet kaffe och väntar på kicken. jag märker den knappt.
mest märker jag när koffeinet går ur systemet. det känns som alla de där tjackavtändningarna jag borde haft.
ett slags rastlös avgrundsångest.
jag vet inte riktigt varför jag vill ha den känslan.
den är väl alltid nåt, kanske.

eller kanske är det nåt slags straff.
jag är så så tröttsamt naiv och lättmanipulerad.
folk behöver bara känna mig på pulsen lite och sen säga rätt ord, och jag köper dem, sväljer dem med hull och ull, går på det, blir som i extas.
för jag vill ju bara att nån ska mena det på riktigt.
men det är aldrig på riktigt.
och det borde jag verkligen veta vid det här laget.

på det stora hela är jag inte ens hälften så misantropisk som jag vill vara. eller pessimistisk.
för jag blir alltid besviken.
innerst inne tror och hoppas jag alltid till en början att den där människan jag stött på, är fin och bra och värd mitt förtroende.
men det är så jävla sällan så. om någonsin.
och ofta dröjer det tills jag har blivit rejält sårad innan jag fattar att också denna människan, är precis som alla andra jävla ruttna ägg.

ingen är någonsin värd allt jag är beredd att ge.
ingen ger någonsin lika mycket tillbaka.
och då får det vara.
jag vill faktiskt ha valuta för allt jag är.

Det handlar om rädsla

"Jag lämnar dig inte, hur jävligt det än blir.. Jag är helt beredd att lida för dig, vet att det finns en skatt vid regnbågens slut.."

ord som jag har viljat höra i hela mitt liv.
ord som jag inte kan, inte vill, inte vågar lita på.

jag vet fan inte vad fan jag ska ta mig till...

Ironi

nervositet, obehag, rädsla, flyktimpuls...

jag är inte van vid att inte behöva jaga bekräftelse i en relation. jag är inte van vid att vara den som är önskad. jag är inte vad vid att vara den som får.
jag är van vid att vara den som ger och ger och ger tills jag blir tom, tills jag själv försvinner och det bara är den andra som räknas.
det känns som om han dränker mig i bekräftelse. som om han ser mig. som om han är intresserad. som om det ger honom något att prata med mig. att ha kontakt med mig.
som om JAG ger honom nåt.
vad ger han mig?
det jag just skrivit upp.
och jag är van vid helt andra känslor. osäkerhet, främst.
den där plågsamma känslan... av att jaga uppmärksamhet, jaga intresse, jaga bekräftelse. och aldrig vara säker på att få det.
aldrig vara säker på något alls.
jag vet inte hur jag ska hantera det här.
det är ju inte så att jag inte får ut något alls av att prata med honom. vi delar mycket tankar. och beteenden. att prata med honom är lätt.
"intelligens uppstår mellan människor"

jag behöver bekräftelse. jag behöver den så mycket att jag har börjat vänja mig vid att ingen kan ge mig den.
och så får jag den, helt gratis.
och jag blir chockad. och rädd.
och vill springa min väg.

springa långt jävla bort att aldrig se mig om.