Störd tillit

på tisdag.
då är det dags för terapi igen.
jag vill inte se människan som är min terapeut.

sist jag var hos henne var den 30 juni. veckan därpå skippade jag och sen gick hon på semester i 4 veckor, men nu ska jag alltså dit igen. enligt pappret åtminstone.
min hjärna och jag har inte alls bestämt oss än.
sist gick det nämligen minst sagt åt skogen.

i ca 3 månader har jag mest bara varit maffigt ilsk när jag haft mina sessioner. riktigt vad ilskan beror på vet jag inte, men antagligen är det så att jag sen tidiga år lärt mig att göra om ledsenhet och ensamhet till ilska och aggressioner istället. för det är lättare att hantera.
mest förbannad blir jag ju på folk sådär i största allmänhet, och det har varit det som de flesta sessioner har handlat om senaste tiden.
den här gången drog jag allting ett steg längre. började berätta om något väldigt privat, väldigt hemligt, väldigt jobbigt och väldigt svårförståeligt. jag har antytt om det under en lång tid, kanske i flera år i terapin, och jag har känt det ännu längre. men just där och då, under mitt senaste terapitillfälle, kändes det som helt rätt punkt att gå in mer på det.
jag hann inte långt innan hon nästan avbröt (jag tystnade mellan en mening/tanke och nästa) och påpekade hur otroligt hopplös jag verkade. att den där hopplösheten så tydligt beror på SÅRBARHETEN man pratar om i DBT, och att vi måste jobba med den för att minska hopplösheten och uppgivenheten.

jag blev som nollställd. kunde inte fatta riktigt vad hon pratade om.
jag öppnade för en gångs skull upp. för en känsla, för något som ligger djupt. jag pratade faktiskt om något som påverkar hela min existens, vilket är själva meningen att vi ska prata om nu, i fas 2.
och vad gör hon?
hon slutar lyssna och menar istället på att detta bara handlar om att jag inte äter, sover, motionerar som jag ska, att jag inte har tillräcklig struktur och inte undviker droger och andra liknande påfrestningar.
det vill säga, hon FETinvaliderade mig.
jag hade redan sprungit ut från mötet innan detta. men kommit tillbaka, gett det hela en chans till.
nu blev det bara helt blankt. jag stirrade på hennes bandare på skrivbordet. jag såg att hennes mun rörde sig, uppfattade att hon pratade med mig. men det enda jag kunde tänka på var att ta bandaren, lyfta den och kasta den på hennes huvud, ansikte.
men jag gjorde det inte.
jag sa till slut bara att jag ville gå. att det inte var nån idé att vi fortsatte det här, för att jag var alldeles åt skogen för arg. att det enda jag kunde tänka på var att krossa fönstret med bandaren, att ta bandaren och kasta genom glasrutan.

"hur ska du få ner den känslan då?"
"ja, jag ska gå härifrån"
"det är den metod du kan komma på?"
"ja, det är den enda metoden"

men det fick inte ner känslan. jag åkte hem och låg i sängen med psykbryt i ett par timmar. rå ångest. fet panik. hysterisk ilska.
allt jag ville var att skada. jag tänkte på litervis med sprit och kilovis med benso. jag fantiserade om knivar, rakblad, skalpeller, snittad hud, uppskuret kött, blod, blod, blod.
men jag gjorde det inte. däremot klöste jag med naglarna längs handlederna. jag messade de få vänner jag vet att jag kan messa sånt till.
"skära supa knarka"
det var det enda jag skrev.

jag har haft den där terapeuten i gott och väl ett år. hon har varit extremt bra på alla sätt och vis. professionell, lyssnande, förstående, klok.
jag har gillat henne som fan.
men efter detta.. när hon gjorde så, så gick något seriöst sönder inuti mig. den lilla tillit vi byggt upp, kanske. den relation hon och jag hade gick sönder.
jag kan absolut ta att hon gör misstag. det är inga problem, hon är människa. men att på ett så otroligt fult sätt invalidera mig... när hon vet vem jag är, vad jag är, hur jag funkar med andra människor.
jag vet inte hur många gånger jag suttit hos henne och spytt galla över hur alla vänner och bekanta och familj och andra sorters människor invaliderar mig, hur de inte lyssnar, hur de inte låter mig tala till punkt, hur de inte tar på allvar.
och sen gör hon precis samma sak själv. fast gånger 120.

men det får mig att tänka på att hon hela denna vår har känts tafatt. som att hon inte har en aning om hur hon ska hjälpa mig längre.
vi kommer inte vidare i fas 2. alla planer vi lagt upp på hur vi ska jobba har sen bara inte blivit av. hon har känts nervös och osäker, och det har fått mig att tvivla på hela terapin och jag har uteblivit många ggr. allting återgår bara till att handla om detta med sårbarheten, och jag orkar inte peta med den längre. för det hon inte vill fatta är att allt handlar om sömnen. kan jag inte sova ordentligt, då kan jag inte finna energin eller engagemanget till något annat heller.
om sömnen strular, då skiter jag i att städa, diska, fixa mat och gå ut. jag blir en zombie.
och vi har haft åtskilliga samtal om detta. jag har tjatat hur mycket som helst på läkare att piller inte funkar, jag måste få gå till botten med mina sömnproblem.
min förra läkare sa bara att det beror på terapin. när jag sa att mina sömnproblem startade långt innan, så svarade han att ja, men ditt liv har ju alltid varit fullt av stress och otrygghet etc. när terapin gjort sitt kommer du sova.
jag bara tittade på honom. orkade inte ens påpeka att utan fungerande sömn orkar jag inte med någon terapi på ett tillfredsställande sätt.
men såna där människor förstår inte. för de har aldrig haft den här sortens sömnproblem. i perioder kanske, men inte ständigt och jämt, i hela sina liv.
de skulle aldrig klarat att genomföra sina utbildningar då.

hur som helst.
jag litar inte ett smack på min terapeut längre. jag litar inte på henne och inte på att hon vet vad hon gör.
på tisdag - om jag kommer iväg till henne - tänker jag föreslå att vi kontaktar en extra terapeut, som får konsultera eller medla mellan oss.
det står i alla DBT-papper, att vid problem ska en annan person i teamet kunna kontaktas. och det är fan dags för det nu.

relationsterapi med terapeuten. fan så bra...