Vulkan

det kokar inuti mig. lavan hettas upp, stiger i mig, ångan pyser ut och marken vibrerar. min hud vibrerar.
jag vill explodera. men jag vågar inte. för då kommer någon bli skadad. och det blir nog faktiskt inte Jag denna gången.

det här med omständigheternas tajming igen är helt fantastisk.
jag har PMDS igen.
och min sochandläggare är en fitta, rent ut sagt. när hon ringde mig förra veckan för att meddela hur detta med pisseproven löst sig, så undrade jag hur det blir med stödboendet. att jag ju behöver veta mer om stället, ha mer praktiska detaljer, och framför allt veta att det blir av, och när. det var tal om ett studiebesök också.
jomen naturligtvis, det höll hon ju med om att jag ju såklart ska ha, både ett besök och ett möte med dem så jag kan få all information jag tycker jag behöver. hon sa att hon hade haft fullt upp hela dagen och var lite tjock i huvudet just då, kunde jag kanske ringa henna nästa (den här) veckan och så kunde vi prata mer om detta informationsmöte och studiebesök?
jag sa faktiskt ifrån. sa att både mamma och jag har påpekat att jag inte ska ta på mig såna här grejer, den sortens ansvar. och att jag faktiskt kanske inte orkar ringa nästa vecka, jag vet aldrig hur jag mår. "men du brukar ju kunna ringa till mig?"
då sa jag bara helt kort att jag ju har bett dem om hjälp, det kan inte vara meningen att jag ska ringa min handläggare och påminna henne om att göra sitt jobb. det är inte mitt ansvar att ta, det är deras och det är därför jag kontaktat dem.
då sa hon att "ok, jag skriver upp det här, 'ringa och prata med "..." ang. stödboende'. så, det blir bra?"

idag är det torsdag.
hon har inte ringt.

har bett min nygamla boendestödjare att ringa stödboendet själv, och det gjorde hon medan hon var hos mig på besök. och jag bad henne också ringa soc och boka möte. idag är min BS borta, men imorn måste jag höra nåt. dels är det dags för nytt pisseprov, och sen ska jag fan ha information om min framtid den här veckan.

varför är det såhär hela tiden?
min sochandläggare vet jävligt väl hur förbannad jag är på psyk för att de bara snackar, sviker mig. hon vet att jag drog näven i bordet och skrek åt min läkare på det senaste mötet där.
hon vet att jag inte tål, inte klarar när folk som har hand om mitt "fall" inte gör som de säger att de ska göra.
men jag kanske ska gå upp dit och dra näven i bordet även där?
jag kanske ska plocka åt mig ett jävla järnrör på vägen och krossa hennes lilla dumma huvud?

jag förstår, på riktigt, hur "Järnspettsmannen", han som högg Anna Lindh i ryggen och många andra, kände när de gjorde det som de gjorde.
frustrationen, ilskan, besvikelsen, desperationen.
det funkar inte att be snällt.
det funkar inte att be elakt heller.

första gången jag togs på allvar och fick seriös hjälp, var när jag låg på en intensivvårdsavdelning med dropp och EKG. jag har fortfarande en nervskadad arm efter den överdosen.
(som var ett självmordsförsök, som aldrig var menat att vara ett försök, jag ville dö och jag önskar fortfarande ibland att jag hade tagit några nävar till)

en annan gång ringde jag psykakuten varannan dag i två veckors tid utan att man nånsin tog mina böner om hjälp på allvar, inte förrän jag sa att jag satt vid tågstationen och skulle kasta mig framför nästa tåg. då fick jag poliseskort till psykakuten.
där jag fick träffa en psykolog och sammanfatta läget och tala om att jag behövde hjälp. och sen skickade de hem mig efter mindre än 2 timmar.

jag vet fan inte vad jag ska ta mig till för att folk ska fatta hur det ligger till och för helvete göra det som de säger att de ska göra! det som är deras jobb! det som de fan har valt själva att jobba med och som de får betalt för att göra!
jag är deras jobb. jag står på deras schema. jag är deras uppgift.
men de gör den inte.

den här kampen tär så jävla hårt på mig. jag vet inte ens hur jag orkar i nuläget eller hur jag ska orka framöver. för hur piss och skit hela den här processen med att få hjälpen till att börja med än är, så kommer det bli så mycket jobbigare när jag väl fått den. när jobbet med mig själv verkligen börjar. utredningen i januari kommer bli en mardröm.

allting utöver det här, krossar mig bitvis.
grannkärringen och grannbruden som bara inte kan fatta detta med vad som är acceptabel ljudvolym. sömnen som bara inte kan funka nattetid, utan enbart dagtid, då jag blir störd av fittgrannarna. folk som vill ha kontakt med mig men inte frågar med ett enda ord hur det är med mig, och när jag talar om att jag inte orkar den kontakten de vill ha, så tar de ingen kontakt alls. ensamhetskänslan som jag inte ens känner längre, men som jag vet finns där och som kväver mig långsamt eftersom jag fanimej skulle behöva ha nåt slags sällskap, men som jag inte kan skaffa, för jag vet inte hur man gör eller skulle inte ens våga om jag visste.

det är ett jävla sepe-liv jag lever just nu och jag är less. så förbannat vansinnigt less.