Mikrofonfobi

telefoner.
bland det värsta jag vet.

har aldrig gillat att prata i telefon. det kan gå an om jag är på extremt rätt humör, om den i andra änden är en riktigt god vän som jag inte hört av på länge, eller som jag verkligen behöver prata med, eller ja, nån annan omständighet som är Rätt.
men jag har svårt för det där med att sitta i en timme och bara babbla. om inget alls.

om det finns ett klart syfte, ett mål, med samtalet, så går det bra. men när pratet blir för löst, bara för snackandets skull, så blir jag nervös, ofokuserad, känner obehag.
har jag en bra period så kan det gå bra att snacka löst. om det är med rätt person. min lillasyster går bra. mamma går bra. Syster går bra.
men i mina sämre perioder, när jag över huvud taget inte är så sugen på kommunikation, så går det inte. alls.
jag svarar inte. jag stänger av ringsignaler och tar bara sms:en.

jag vet inte vad det är. ljudet kanske? mikrofonröster kan vara rätt obehagliga.
eller så handlar obehaget om att jag inte kan tyda något utifrån en röst. det kanske blir falskt för mig? utan kroppsspråk och minspel.
men skriva går ju bra? där har jag ju egentligen ingenting alls. men ändå föredrar jag textbaserad kommunikation. kanske för att man har hjälp av smileys? men då krävs ju att den andre använder dem minst lika flitigt som jag själv. eller är det för att turordningen är så klar där? ingen risk att man pratar i mun, avbryter, etc.
eller är det för att jag har så svårt att fokusera på att bara lyssna?

jag vet bara att telefoner inte är mitt sätt att kommunicera.

jag är nu i en period då det där med telefoner inte funkar. alls. och ändå måste det funka, när soc/psyk och annat sånt ringer.
därmed finns det absolut ingenting kvar till samtal med vänner. sitta och babbla för "nöjes" skull.

och jag blir störd på att de vänner som undrar om de får ringa, sen när jag säger ifrån, då inte ens försöker föreslå nåt annat sätt att kommunicera. mail, chatt?
nej.
får de inte prata i telefon så vill de tydligen inte prata alls.

jävla telefoner.
jag hatar dem.

Vulkan

det kokar inuti mig. lavan hettas upp, stiger i mig, ångan pyser ut och marken vibrerar. min hud vibrerar.
jag vill explodera. men jag vågar inte. för då kommer någon bli skadad. och det blir nog faktiskt inte Jag denna gången.

det här med omständigheternas tajming igen är helt fantastisk.
jag har PMDS igen.
och min sochandläggare är en fitta, rent ut sagt. när hon ringde mig förra veckan för att meddela hur detta med pisseproven löst sig, så undrade jag hur det blir med stödboendet. att jag ju behöver veta mer om stället, ha mer praktiska detaljer, och framför allt veta att det blir av, och när. det var tal om ett studiebesök också.
jomen naturligtvis, det höll hon ju med om att jag ju såklart ska ha, både ett besök och ett möte med dem så jag kan få all information jag tycker jag behöver. hon sa att hon hade haft fullt upp hela dagen och var lite tjock i huvudet just då, kunde jag kanske ringa henna nästa (den här) veckan och så kunde vi prata mer om detta informationsmöte och studiebesök?
jag sa faktiskt ifrån. sa att både mamma och jag har påpekat att jag inte ska ta på mig såna här grejer, den sortens ansvar. och att jag faktiskt kanske inte orkar ringa nästa vecka, jag vet aldrig hur jag mår. "men du brukar ju kunna ringa till mig?"
då sa jag bara helt kort att jag ju har bett dem om hjälp, det kan inte vara meningen att jag ska ringa min handläggare och påminna henne om att göra sitt jobb. det är inte mitt ansvar att ta, det är deras och det är därför jag kontaktat dem.
då sa hon att "ok, jag skriver upp det här, 'ringa och prata med "..." ang. stödboende'. så, det blir bra?"

idag är det torsdag.
hon har inte ringt.

har bett min nygamla boendestödjare att ringa stödboendet själv, och det gjorde hon medan hon var hos mig på besök. och jag bad henne också ringa soc och boka möte. idag är min BS borta, men imorn måste jag höra nåt. dels är det dags för nytt pisseprov, och sen ska jag fan ha information om min framtid den här veckan.

varför är det såhär hela tiden?
min sochandläggare vet jävligt väl hur förbannad jag är på psyk för att de bara snackar, sviker mig. hon vet att jag drog näven i bordet och skrek åt min läkare på det senaste mötet där.
hon vet att jag inte tål, inte klarar när folk som har hand om mitt "fall" inte gör som de säger att de ska göra.
men jag kanske ska gå upp dit och dra näven i bordet även där?
jag kanske ska plocka åt mig ett jävla järnrör på vägen och krossa hennes lilla dumma huvud?

jag förstår, på riktigt, hur "Järnspettsmannen", han som högg Anna Lindh i ryggen och många andra, kände när de gjorde det som de gjorde.
frustrationen, ilskan, besvikelsen, desperationen.
det funkar inte att be snällt.
det funkar inte att be elakt heller.

första gången jag togs på allvar och fick seriös hjälp, var när jag låg på en intensivvårdsavdelning med dropp och EKG. jag har fortfarande en nervskadad arm efter den överdosen.
(som var ett självmordsförsök, som aldrig var menat att vara ett försök, jag ville dö och jag önskar fortfarande ibland att jag hade tagit några nävar till)

en annan gång ringde jag psykakuten varannan dag i två veckors tid utan att man nånsin tog mina böner om hjälp på allvar, inte förrän jag sa att jag satt vid tågstationen och skulle kasta mig framför nästa tåg. då fick jag poliseskort till psykakuten.
där jag fick träffa en psykolog och sammanfatta läget och tala om att jag behövde hjälp. och sen skickade de hem mig efter mindre än 2 timmar.

jag vet fan inte vad jag ska ta mig till för att folk ska fatta hur det ligger till och för helvete göra det som de säger att de ska göra! det som är deras jobb! det som de fan har valt själva att jobba med och som de får betalt för att göra!
jag är deras jobb. jag står på deras schema. jag är deras uppgift.
men de gör den inte.

den här kampen tär så jävla hårt på mig. jag vet inte ens hur jag orkar i nuläget eller hur jag ska orka framöver. för hur piss och skit hela den här processen med att få hjälpen till att börja med än är, så kommer det bli så mycket jobbigare när jag väl fått den. när jobbet med mig själv verkligen börjar. utredningen i januari kommer bli en mardröm.

allting utöver det här, krossar mig bitvis.
grannkärringen och grannbruden som bara inte kan fatta detta med vad som är acceptabel ljudvolym. sömnen som bara inte kan funka nattetid, utan enbart dagtid, då jag blir störd av fittgrannarna. folk som vill ha kontakt med mig men inte frågar med ett enda ord hur det är med mig, och när jag talar om att jag inte orkar den kontakten de vill ha, så tar de ingen kontakt alls. ensamhetskänslan som jag inte ens känner längre, men som jag vet finns där och som kväver mig långsamt eftersom jag fanimej skulle behöva ha nåt slags sällskap, men som jag inte kan skaffa, för jag vet inte hur man gör eller skulle inte ens våga om jag visste.

det är ett jävla sepe-liv jag lever just nu och jag är less. så förbannat vansinnigt less.

Jakt

tårarna springer fram med jämna och ojämna mellanrum. egentligen vill jag inte sluta gråta, men när tårarna runnit över en gång är gråten tillfälligt slut.
rasera mina dammar och låt sorgen flöda vilt.

en del tycker inte man ska vara ensam om man har något enormt svårt inom sig som behöver komma ut. och egentligen tycker jag det skulle vara helt fantastiskt om det fanns någon jag kunde ha här.
men eftersom jag inte litar ett smack på någon och (omedvetet) spelar en roll även inför de som står mig närmast, så skulle det inte hjälpa att ha någon här. det jag vill ha någon till - nån som lyssnar, tar emot, håller om mig - är inget som skulle inträffa. för jag kan inte, jag vet inte hur man gör när man låter sånt hända.

kanske kan jag lära mig hur man verkligen gör på det där stödboendet. kanske kan jag då lära mig det där med att söka någon när jag behöver.

jag är så stressad nu, för precis allt.
och det är inte den stressen man känner när man har för mycket att göra på för kort tid.
detta är den stressen man känner när man är jagad, när man springer för livet, när man kryper ihop i en håla i marken och gömmer sig för det som jagar en och hoppasönskarvill att det ska gå på ens fint och jaga vidare.
hitta något annat att jaga.

det är bara så jävla svårt när den som jagar är en själv.
samtidigt som det är annat och andra som liksom stör.

det är så mycket glapp i kommunikationen.
inte mycket blir som det är sagt. och mycket av det som sägs är så jävla skevt.
jag blir så störd av hela grejen, jag tror ju på det folk säger. jag tar saker och ting ordagrant. jag gör misstaget att döma andra utifrån mig själv, och jag vet att om jag var i deras sits, deras roll, deras maktposition så skulle jag göra allt för att det ska bli exakt så som det ska bli.
jag blir störd av att folk inte fattar att jag har ett handikapp, trots att det är väl dokumenterat att jag lider av ett. nej, det syns inte, men det finns. och det syns om man bara öppnar ögonen och vill tyda de små signalerna, tecknen jag ritar i luften framför mig.
jag blir störd av att bli behandlad som en idiot. jag blir störd av att så kallade proffs behandlar mig som en lögnare, någon som inte säger hela sanningen, någon som inget fattar om sig själv. jag har mer självinsikt än många andra, och jag har aldrig hållt inne med ett enda problem. jag har erkänt och talat öppet om allting jag vet om är fel. och somliga behandlar mig som om det är ett klart och tydligt fel jag missar. trots att jag erkänt samma fel en gång innan, det bara yttrade sig lite annorlunda då. den gången var det DE som inte ville se det felet. men jag gjorde något åt det felet alldeles själv den gången och har aldrig gjort om det. varför skulle jag göra om det felet nu, i den här situationen?
jo, för jag är ju dum och störd och en lögnare.

men det är väl så, att jag ska skita i att göra något åt att somliga tror så. den kampen är ingen jag ska välja för jag har viktigare kamper. oerhört mycket viktigare.
all min energi går åt till den nu, och inget annat får komma och nalla av min ork.
alltså isolerar jag mig och skiter i precis allt annat. jag bryr mig inte om något eller någon annan.
jag är egocentrisk numer, och jag står för det. med nöje.
jag förstår att man anser någon vara narcissistisk om denne beter sig som jag gör.
jag förstår också att man inte bryr sig om att se bakom det när man anser att någon är narcissist.
jag kan leva med det.
för precis som med somliga som anser att jag är en lögnaktig idiot, så är det inte en kamp jag tänker välja.
jag har mycket viktigare kamper.
och vill de inte veta något om den kampen, så har de inget värde för mig heller.
det blir intressant att se vilka som står kvar när kampen är över, men inte heller det är något jag bryr mig om nu.

jag är orolig.
sover värdelöst. äter bara om jag är tvungen. undviker kontakt och socialt umgänge. undviker alla sorters påfrestningar, vad de än består av.
jag bäddar in mig i ett litet klot av kevlarskal med bomull invändigt.
jag skyddar mig.

inget annat har något värde för mig än att orka med det som pågår nu.
jag önskar bara jag hade fler verktyg för att fylla mig med mer kraft.
jag ska vara ute och gå mer. hitta mer öde platser där jag kan andas i tystnad.
cykeln får bli min bästa vän igen. och min analoga systemkamera.
imorgon ska jag köpa film och sen ge mig ut.
och jag ska resa in i mina böcker.