Drömvävare

jag är en värdelös människokännare.
jag vet det.
det gör att jag ideligen går på minor.

vissa människors ord struntar jag i att analysera. jag vill så desperat gärna bli sedd. på riktigt, bli förstådd och bekräftad och accepterad och älskad och omfamnad. så länge människor säger det jag vill höra, så köper jag det. jag menar det som jag allra innerst inne vill höra.
det där som jag bara kan lyssna till via nätet. utan att jag syns. utan att jag måste bli sårbar framför dem.
jag blottar mig här. Internet.
det är bara här jag kan blotta mig.
och logiken i det resonemanget är så skev, för minorna som exploderar i mitt ansikte gång på gång är väl ett tecken om något på att jag inte ska öppna mig ens här.

jag blir förälskad i alla som tycker som jag angående sådant som ligger mig närmast. som förstår mig, som jag förstår och håller med och kan utveckla känslan/tanken/åsikten med.
i och med varje förälskelse tror jag att jag funnit min borttappade själshälft. jag hoppas för mycket, jag vågar tro för mycket, jag bildar mig en hel framtid utifrån en enda delad syn på det där Viktiga. jag väver en dröm av skörast möjliga material.

men jag vill ju.
jag vill ha det där.
har alltid viljat. jag tvivlar på att jag någonsin kommer sluta leta efter de där ögonen som kan se mig...
att mina egna ögon skulle kunna vara dessa?
fan heller.
ensamheten äter upp allt.
så less på att vara ensam med allting inuti. och utanpå.
ensam med allt, alltid.
och jag är så less på att få höra att det är jag själv som gör mig ensam.
för ni vet inte. ni vet inte allt.
ni vet inte ett skit.