Buntvis

När jag tillåter mig att tänka efter, kommer jag fram till att det inte är konstigt alls att jag mår kasst.
Det finns ett antal konkreta händelser som naturligtvis har dragit ner mig.

*  Någon jag trodde var en vän kastade mig åt sidan, som en sopa.
*  Min faster dog.
*  Min terapeut slutade.
*  Insikter och minnen angående våldtäkten kom upp till ytan.


Var och en för sig är de tillräckligt jobbiga. Ihopbuntade på det här viset är de överväldigande.
Jag är fan förvånad över att jag INTE är helt sammanbruten, har börjat skära mig igen, lagt in mig på psyk etc.
Men det känns som att det är en tidsfråga.

Lilla Dikotomi

Jag träffar ingen. Jag vill inte det.
Samtidigt är ensamheten kvävande.

Jag är så jävla trött på allt det dubbla med mig.

Instängd

Jag delar inte med mig till någon. Delar inte mig själv till någon.

Jag tar mig inte ut ur mig själv.