jag försöker vänja mig.
vänja mig vid att höra steg i trapphuset. vid att folk glömmer sig eller inte har respekt i kroppen och smäller i ytterdörren, klampar i trappen. vid att höra steg ovanfrån. vid att bo på bottenplan.
vänja mig vid att det skakar i huset när lastbilarna drar förbi. vid att bli väckt av sirener från uttryckningsfordon. vid högljutt fyllesnack från folk som går förbi. vid att se folk genom mina fönster dagligen.
vänja mig vid att ingen vet något. vid att inte veta när allt måste packas igen för att man ska komma och byta golv. vid att om några veckor ska en snubbe in och byta ut fönster, ett i taget, ett fönster per vecka, på förmiddagarna. vid att behöva ha enbart en spånskiva och frigolit mellan mig och alla de där ljuden därute. vid att inte veta när jag får ett städskåp. vid att inte veta när jag får ett tittöga istället för ett hål rakt genom dörren. vid att inte veta när de kommer och tar bort rörelsedetektorn till larmet som var inkopplat innan, och lysrören i rummet. vid att inte veta om jag anses ha rätt att få byta ut köksluckor, spis och kyl/frys, byta standard, eftersom jag inte vet om vi räknas som "vanliga" hyresgäster hos bolaget. vid att inte veta när man kommer och renoverar mitt badrum - lagar hål i väggen, sätter en skena vid duschutrymmet eftersom vattnet rinner bort till tröskeln om jag inte lyckats få duschdraperiet ordentligt på plats. vid att inte ha ett kontrakt, vid att inte veta hur stor min lägenhet är, eller vad den kostar.
vänja mig vid att psyk nekar mig samtalsterapi, eftersom de anser att jag bara ska jobba med min asperger först och främst. vänja mig vid att hela jävla vården är uppbyggd på antingen eller, antingen psyksjuk, eller missbrukare, eller funktionsnedsatt. fast jag haft en terapiform i fyra år som försökte inbilla mig att det aldrig är antingen eller. vänja mig vid att min tid på det här stödboendet bara räknas på tre månader i taget.
vänja mig vid att vara absolut jävla längst ner på stegen, trots att det är mig hela jävla stegen handlar om. mig och de andra som bor här.
vänja mig vid att personalen finns där, stöttar mig i allt, står vid min sida i allt. vänja mig vid att de går att lita på, att de kämpar för mig och med mig. vänja mig vid att det finns människor i den här världen, det här samhället, som man kan räkna med, ty sig till, lita på.
vänja mig vid mig. hur jag tänker, känner, reagerar, tycker, hur jag fungerar.
vänja mig vid att leva.
