Och ensamheten dödade mig

jag känner mig rent fysiskt sjuk.
jag har influensasymptom, men har inte varit i närheten av någon människa med influensa, så det måste vara abstinens.

tre dagar helt utan efexor nu.
termostaten är helt paj, antingen fryser jag så jag är blå om fingrarna, och när jag då klär på mig, drar en filt över mig, blir jag snart feberhet och börjar svettas. tar jag av mig tröja eller filt börjar jag frysa igen. det finns inga mellanting. utom när jag har frossa. men då är det ju egentligen två extremer. sömnen är kaos, jag somnar ofta rätt snart när jag lagt mig tillrätta och blundar. men då vaknar jag istället flera gånger om. eller så sjunker jag bara in i något slags dvala. och jag drömmer mardrömmar, något som annars händer max en gång i halvåret.
dock har jag inte vaknat med panikångest sen jag gick ner till 12,5 mg om dagen, och det gick jag på i ungefär två veckor. minns inte när det hände innan det heller, så det har lugnat ner sig rejält. det vore helt underbart om jag får slippa det helt nu utan efexor. det tärde på mig så sanslöst.
men jag mår skit. är väldigt lättirriterad, och deprimerad, och känslig. blir gråtmild av väldigt lite. förutom det är jag väldigt avstängd känslomässigt, jag känner inte så mycket varma eller glada känslor för någon eller något. jag är väldigt skör, och väldigt labil.

att ha M där är verkligen skitjobbigt. jag känner inget för honom, möjligtvis skuldkänslor, lätt skepsism. jag kan inte reda ut om det handlar om att det sabbades under allt det här med pengarna, om det är att jag mår så åt helvete, om jag är rädd för att han ska dumpa mig för att det är jobbigt eller rädd att han faktiskt ska stanna kvar, eller om det är så att jag inte tror/känner att han är Den Rätte.
tänker dagligen på om det inte vore bäst att göra slut. jag har inget att ge honom nu, det blir bara en press, jag vet att han finns där och är kär i mig och vill ha mig, ha kontakt med mig, ha min bekräftelse och få bekräfta mig. jag klarar inte av att ta in det. och kan jag inte ge honom något vet jag inte vad meningen är.
men jag vägrar ändå fatta ett beslut i det här tillståndet. jag kan inte fatta ett beslut, för jag måste veta vad det är som det handlar om då. och jag har inte en susning. så igår på msn försökte jag förklara läget lite, och jag tror han tog min personliga status som en pik, och undrade om han skulle ge mig en paus. jag började nästan gråta av lättnad för att jag slapp be om det. han skrev en massa som jag inte kan ta in eller hantera, att han vill att jag ska må bra först och främst, även om det sårar honom, att om man verkligen tycker om någon får man ta det för vad det är och försöka släppa det man inte kan ta i. och så vidare.
jag vet inte om han förstår hur jag mår. om han kan relatera eller ta in det eller ens ana. men han förstod mitt behov. han skulle låta mig vara sa han. min lättnad är enorm. jag måste koncentrera mig på mig själv sa han. tack.
jag får se vad som känns när något börjar kännas bra igen.

om det sker när jag får mens, när jag är avgiftad från venlafaxin, när p-sprutorna börjar verka ordentligt eller när hösten kommer på allvar, det kan jag inte svara på. det är för mycket som stör nu helt enkelt, det finns inga svar, inget att veta.
jag följer bara en väns råd: Ge aldrig upp. Pausa bara i försöken.


- - -


på fredag klockan 11 ska jag till soc. angående behandlingshemmet.

jag blir vansinnig på deras strul.
först var det psyk som aldrig fick tummen ur anus och skickade iväg de papper som handläggaren behövde för att påbörja en utredning, en bedömning. så hon blev inte klar innan sin semester och lämnade över till en annan, som jag haft indirekt kontakt med när jag haft boendestöd. hon har inte hört av sig på hela sommaren, utan först på fredagen innan jag skulle till sagornas ö senast. det mötet skulle vara på tisdagen, och jag åkte på söndagen. så det fick jag ju avboka och istället lova att höra av mig när jag kom hem. nu kom jag ju hem mycket tidigare än jag tänkt, men väntade ändå med att ringa, eftersom jag inte alls var i form att ta i det då.
ringde förrförra fredagen för att meddelande den vikarierande handläggaren att hon kunde skicka en ny kallelse. fick lov att lämna ett meddelande då hon var ute på något uppdrag. förra veckan på torsdagen ringde jag upp igen för att se till att meddelandet verkligen gått fram (det brukar de inte göra) och då fick jag reda på att den handläggaren gått på semester i sin tur. det borde faktiskt den jag pratade med ha vetat och sagt till mig, eller så borde handläggaren kontaktat mig snarast och sagt det. men meddelandet kom väl inte fram, som vanligt.
jag bad istället om min första handläggare, och från henne fick jag höra att hon inte räknat med att återfå ärendet, hon trodde hon skulle ha ett vikariat men så hade hon blivit kvar längre, men det var meningen att den andra handläggaren skulle ha ärendet nu. hon undrade om jag ville vänta tills den andre kom tillbaka den 15 sept, jag sa tvärt nej, nu vill jg få det här gjort så det händer något snart.
då säger människan: "Ja vi får väl boka in ett möte då" med en suck och en hemskt besvärad ton. det gjorde ont.
riktigt jävla ont.
jag fick ett bra intryck av henne. och sen får jag det bemötandet. usch vad jag jobbig lilla jag är då! som behöver hjälp nu snarast och inte orkar vänta mycket längre om jag inte måste!
jag tappar det lilla hoppet jag fick efter första mötet med henne. det strular alltid, det blir alltid glapp i kommunikationen, jag blir aldrig ordentligt lyssnad på, tagen på allvar eller mänskligt, empatiskt bemött.
men fredag, då är det bokat, jag ska dit och jag ska ge all info jag har för att ansökan ska kunna skickas till kommunen snarast.
om kommunen säger nej, så kommer jag överreagera med flit och se till att det inte går att säga nej till mitt behov mer.
jag bryr mig inte om vad jag måste göra. för det enda jag bryr mig om är att jag MÅSTE bli tagen på allvar och få den hjälpen jag behöver och måste ha och fanimig har rätt till.
det är det enda som betyder något. ändamålet helgar de satans medlen.


- - -


jag känner mig fruktansvärt plågsamt ensam.

jag har umgåtts med Bror idag, vi åt lunchbuffé på en kina-restaurang och pratade allvar och skvaller och flum och filosofi. jag älskar honom. jag saknar honom. jag behövde verkligen hans sällskap idag. jag behövde min vän.
jag behöver fortfarande en vän. min vänner. jag är inte särskilt social men när jag är det vill jag ha någon att vara social med. jag vill kunna umgås och slappna av och prata av mig och flumma och tramsa och skratta och gråta och undra och fråga och vrida fram och tillbaka och berätta saker och få saker berättade för mig och leka med kameror, filmer, böcker, vad det nu än är som jag har gemensamt med den och den vännen...
jag är så jävla ensam.
jag har bara två som jag känner i den här staden. två kompisar. de är så jävla upptagna med sina familjer och liv hela tiden. och nej, jag tycker inte de ska släppa allt för min skull. men de kunde fan släppa något nån jävla gång ibland för min skull.
men jag orkar inte ens be om deras tid längre. för jag får den aldrig. det är alltid något annat, eller så glömmer de, bokar upp sig.

jag finns här. men var finns ni?
jo, i alla andra förbannade städer i resten av skitlandet.

jag saknar mina vänner och jag vill vara hos dem eller ha dem här.
jag är så jävla trött på att inte ha någon att vara med.

jag behöver sällskap, jag behöver nån att prata med och skratta med och kramas med och leka med.
men jag har nog varit för dålig på att visa det under alltför lång tid.

och nu febersvettas jag. ur både porer och ögon.
jag vill för helvete bryta ihop och gråta själen ur mig, men jag lägger locket på, någon eller något i mig lägger något lock på som jag inte vet var fan det finns annars. men så fort det absolut är i vägen kommer det och stänger in allt.
gråta över att min pärla ska bli pappa, över fin sång på någons bröllop som jag inte alls känner, över vackra, fina, underbara ord i en bok, det kan jag.
men över mig själv, för mig själv och min skit och mitt lidande?
nej. aldrig.

Gryningstimme

vad är det frågan om?
skulle någon vilja ha den gudsförgätna vänligheten att förklara det för mig.
vad fan är det frågan om?

jag kan fan inte sova nattetid nu. jag vaknar efter i snitt tre timmar. kring fyra-snåret är nya klassikern, jag somnar oftast mellan ett och två.
dagtid däremot sover jag som en jävla stock. somnar jag dagtid kan jag sova i mångamånga timmar.
eller så lyckas jag faktiskt sova under natten, men sover sen över, sover förbi hela dagen.
somnar vid ett, halv två. vaknar halv 10 kvällen därpå. eller halv 12. eller nåt sånt.

men så här är det visst alltid framåt sensommaren.
-08 var det så. jag vaknade innan gryningen vareviga morgon. förra året minns jag fan inte hur det var... får leta reda på bilder.
men i år är det så. och det finns säkert jättelogiska orsaker. fullt förståeliga anledningar.
jag orkar bara inte. jag är långt bortom konstant trött, det är så mycket värre än hur det alltid är annars också, det där med att aldrig vara utsövd.
jag vandrar i osömn.

Attention Whore

vad håller jag på med?
jag knarkar deviant art och bilddagboken. jag lägger upp flera bilder om dagen. på dA är jag med i mängder med grupper för att visa mina bilder.
på bdb köper jag extra plats att synas på och funderar på att köpa HD-konto. jag snear om folk inte kommenterar.
dA är ändå lugnt, där får jag den uppmärksamheten jag vill ha. men jag jagar ändå mer.
varför?
jag vet att jag fotar bra. jag vet att jag tecknar och målar bra. jag vet att jag skriver bra.
ändå har det alltid handlat så otroligt mycket om att få andra att se det också. få höra det. bekräftelse. uppmärksamhet. se mig se mig se mig.
älska mig.
eller?
varför behöver jag bekräftelse när jag redan vet?
varför behöver jag synas så mycket?
åtminstone försöker jag synas för nåt som är kreativt och positivt för mig, jag ligger inte runt eller försöker vara fullast, ärrigast, naknast, trasigast.
men det tär på mig. det gör faktiskt det. jag sitter vid datorn HELA dagarna, ja och nätterna. jag lägger all energi på att synas. spridas.
jag går igenom alla bilder jag har och kan inte ens redigera alla bilder jag älskar, de är för många, jag kan inte, kan ändå inte lägga upp alla på en gång, måste ta lite i taget, annars blir det överdos, folk tröttnar, jag försvinner i mängden.
KVALITÈ och inte kvantitet.

jag borde stänga av datorn igen. fler dagar i sträck. då skulle jag göra nåt vettigt. teckna. skriva. läsa. städa. organisera. ta hand om.
istället fläker jag ut mig, breder ut mig, tunnar ut mig.

se mig se mig se mig se mig se mig se mig se mig se mig se mig se mig
älska mig
finns jag?

vem fan ÄR jag?

Instabil

senaste veckorna har allt återgått till hur det brukar vara på somrarna.
fast det fick lite hjälp på traven.

till att börja med var veckan på sagornas ö inget vidare. alls. M var på uselt humör, på grund av skada och kass ekonomi och besvikelse. eftersom jag är så sjukt känslig för andras humör så kunde jag inte alls slappna av och njuta som jag gjorde sist. jag sov uselt, vilket störde hans sömn och gjorde det hela lite sämre ändå. jag trippade på tå, bad om ursäkt för att jag fanns, försökte vara osynlig. vilket fick honom att trippa på tå, gömma sig, stänga in sig i sig själv.
det funkade inte alls.
så efter en vecka flippade vi och grälade och kom fram till att det var bättre att jag åkte hem än att sabba detta innan det ens blivit nåt, så jag lånade 1000 kr av mor min och åkte hem.

och väl hemma har jag bara mått sämre och sämre och sämre.
först kom PMSen. som jag blir mer och mer säker på är PMDS. det får mig att må så jävla pissuselt så jag har svårt att verkligen tro på att det bara handlar om min biologi. förbannade jävla kön. vad är meningen?
om det höll sig till ett och samma sorts humör, även om det är kasst, skulle jag nog kunna ta det bättre. men det blir en riktigt jobbig spiral.
först ganska mild irritation. sen utvecklas det genom hela ilska-spektrat. jag blir arg och förbannad. mordsugen. hatisk.
sen sätter depressionen in. efter nån vecka av arga känslor så kommer melankolin. de är mixade ett tag. sen tar depressionen över. blir till likgiltighet. och det hela avslutas med självmordslängtan en dag eller två innan mensen väl kommer.
det suger musten ur mig totalt.
och jag misstänker mer och mer att det är PMDSen som grundat min borderline-diagnos.

sen har vi abstinensen ovanpå detta. är nere i slutfasen av nedtrappningen på efexor. tar 12,5 mg om dagen. elstötarna i hjärnan är mer eller mindre konstanta. hela kroppen och hela psyket är rent allmänt stört och kringrört och ställt på högkant. retligheten kommer in där också.

och ovanpå det har jag varit pank i 2 veckor nu. ständig irritation över att jag inte får tillbaka mina pengar. misstänksamhet mot den som gjort att jag hamnat i situationen. paranoia. ilska där också. minimalt med mat. är jag hungrig kan jag inte sova. det sänker också mitt humör och min stabilitet och minskar min förmåga att hantera påfrestningar och osäkerhet.

jag är helt enkelt skör. som fan. snudd på uppfransad i kanterna. sårbarheten har skjutit i höjden.
vore det inte för min mamma hade jag brutit samman, riktigt rejält.

jag vill ha pengar, mens och en hjärna ren från efexor.
jag vill att mina p-sprutor ska göra verkan NU. (helst vill jag radera ut fortplantningsorgan och hormoner ur min kropp)
jag vill ha stabilitet och tillit och trygghet.
jag vill för helvete hitta mig själv och min grund och min inre trygghet.

Låt mig bara få vara ifred i mitt stillastående tillstånd

jag och min pappa.
där har vi den relationen i mitt livs hela historia som är mest komplicerad, mest intensiv, mest fucked up.
jag känner det som att jag aldrig kommer komma ifrån all skit han skapat i mig. alla spår hans egen kaotiska personlighet satt i mig.

i fredags natt åt vi tillsammans av första koket av de kräftor vi tog upp på dagens fiskepremiär.
och vi pratade om M, att han inte alls är orolig för att M ska vara en dålig kille, utan att han är orolig för att jag ska sluta vara jag och helt och hållet gå upp i M och hans liv. att det inte ska bli en gemensam familj, utan bara familjen M. pappa vet hur jag gjort förr, så hans oro är helt befogad.
men när han pratar om att han vill att jag ska fortsätta med mitt liv så kommer obehaget. han pratar om den bilden han har av mig, som den mest potentiella av hans tre döttrar. den han har högst tankar om, och störst frustration över att jag inte kommer nånstans.
jag berättar om hur jag nu rent logiskt vet att jag är värd mer, värd att älska mig själv, värd ett liv. att även om jag inte känner det, så vet jag numer att jag ska vara den viktigaste människan i mitt liv, att jag ska älska mig själv och njuta av att leva och vara jag.
och när pappa säger allt det han säger, så får jaga andnöd. en känsla av obehag.
jag vet att jag kan göra precis vad jag vill, bli allt jag någonsin kan få för mig. jag har möjligheter, jag har potential, talang, gåva.

hela jävla världen ligger för mina förbannade fötter.

problemet är att jag inte känner att det finns något jag vill.
fel.
jag vet inte, har inte en endaste blekaste susning av en aning om vad jag vill.
fel igen.
jag vill ingenting. jag vill bara få vara ifred. bo i min stuga i skogen, inte jobba, inte ha med andra människor att göra, förutom mina vänner, förutom när jag själv så önskar.
och inte heller det är rätt.
allt jag vill, har jag helt förlorat tron på. jag drömmer inte längre, för jag tror inte nånstans på att ens en sjättedel av de drömmarna ska bli så mycket som till hälften uppfyllda.
jag har gett upp så jävla hårt, och jag vill bara få vara ifred.

M sa, att han inte alls tror att jag inte har nån framtidstro. jag behöver bara ett mål.
"hur hittar man det målet då?
han säger också att jag kan lära mig att fokusera och koncentrera mig. om jag bara hittar något jag verkligen vill fokusera på.
jag sa att förr när jag gjorde en teckning, då hade jag inga problem alls med att gå in i den och lägga all tid och energi och fokus på att få den att bli som jag ville.
men inte ens det har jag i dag. jag orkar skissa. jag orkar börja med att lägga all fokus på att göra en teckning riktigt välgjord. men sen faller det. jag orkar inte koncentrera mig, orkar inte bry mig. jag har inte motivationen längre, inte ens att teckna något till fulländning fyller mig med mening längre.
jag tror det egentligen är därför jag fotar. faktiskt. glöm allt snack om att det är ett alternativ på grund av blockaden i tecknandet och måleriet, att det är ett sätt för mig att få göra ett intryck, inte bara uttrycka mig. glöm det där med att jag fotar för att få visa vad jag anser vackert med världen.
jag fotar för att det är enklast. för att det kräver minsta möjliga ansträngning av mig.
jag skulle kunna lära mig precis allt men jag gör det inte. varför skulle jag? vad är meningen?

jag har gett upp.

och att då höra pappa berätta om sina tankar om mig och min potential... det kväver mig och tynger mig och får mig - som med allt annat som gäller honom - att bara vilja göra tvärtom. att ännu mer skita i allt.
han säger: "jag tycker inte jag har för höga krav, det jag önskar av din framtid är helt rimligt med tanke på vad du har möjlighet till"

kära pappa, dina höga krav på mig oavsett min potential har gjort mig till vad jag är idag.
jag fick panikångest av att skolka, ifall du skulle få reda på det. trots att jag var i så jävla uselt skick vissa dagar - så att det där med att åka till skolan och följa schemat och göra alla uppgifter som lades för mig helt enkelt bara inte var ett alternativ - så fick rädslan för att du skulle upptäcka det, och det dåliga samvetet över att jag inte orkade prestera och vara duktig, mig att bli lika slutkörd och ångestfylld som en dag i skolan i det tillståndet skulle gjort.
min prestationsångest får mig att undvika att göra något alls som nån annan kan se och bedöma. utom sånt jag helt säkert, av mig själv, vet att jag kan. men även det blir jobbigt om det är nån i närheten som jag hemskt gärna vill ska tycka om det jag gör, eller nån jag känner inte gillar mig. någon jag är trygg med och känner väl är det inga problem med. men minsta osäkerhet kring andra människor får mig att tacka nej till en tv-spelsturnering, att laga middag, att säga vad jag tycker, att redogöra för något, att röra mig, att göra nåt alls.
prestationsångest, jag är så sjukt känslig för krav och press och förväntningar att jag inte gör ett dugg.
tack pappa.

att få höra hur jävla duktig och smart jag är, vilken potential jag har, får mig bara att bli förbannad, uppgiven, håglös.
jag påstår inte att jag är ett geni, jag är smart men inte så jävla smart, men jag känner igen mig så sjukt mycket i Will Hunting i filmen med samma namn. hur han kvävs av alla andra människors förväntningar.
"fuck it, how is it that i always owe this to myself?"
varför måste jag göra så jävla mycket av alla mina gåvor och möjligheter?
jag vill inte!
jag kan inte!
jag tror för fan inte på ett skit längre, jag hatar mänskligheten och all skit vi gör, världen vi har skapat, jag vill inte vara med!

M sa: "jag är helt säker på att du visst har en bild av hur du vill att ditt liv ska se ut om 10 år"
jag var tyst en stund. försökte. jag tänkte på de drömmar jag hade en gång. men det blev svart, som vanligt.
"på samma sätt som det gör nu?"
ett snett litet leende.

jag skojar inte.
jag har inget emot att leva på f-kassan, inget emot att ha så pass ont om pengar att jag alltid måste be om några hundra extra av min mor, att få panik över hur jag ska ha råd att hitta på något extra, något kul, något utöver att sitta hemma och kedjeröka och se till att det finns mat och nyttomedel till mig och katten, och batterier till kameran. jag har inget emot att störa sönder mig på alla jävla grannar.
(JO det har jag men vad fan har jag för val? det finns inga små hus att hyra som har varmhyra eller är åretruntboende eller ligger så jag inte måste planera buss en hel dag)
jag har inget emot att leva helt planlöst, helt utan rutiner och mål och vad fan som helst som alla andra påstår ger livet mer innehåll och kvalitet.
jag begär inte ett skit. jag vill bara få vara ifred.
jag vill inte ens ha ett behandlingshem. jag vill inte kämpa och dessikera och utreda och utvecklas.
jag vill stå stilla, här i mitt nu.
utan minnen av det förflutna och med den fulla övertygelsen om att framtiden inte finns.


- - - - - -


jag hade tänkt skriva om nåt annat, nåt mer. jag hade tänkt skriva om hur hela min tillvaro påverkas av hur det var att växa upp med Tyrannosaurus Dad.
men det får bli ett annat inlägg.
det finns ju där hela tiden, så det finns gott om tillfällen att skriva om det.