Osömnsterror

satt och slöglodde på kingdom of heaven, hade tagit mina tryptofankapslar och boostat på med en melatonintablett, så blev bara tröttare och tröttare. började fundera på att det där med att krypa ner i sängen, och då kom ångsten. först väldigt svagt, men för varje gång jag tänkte att "nu gör jag slag i saken, stänger av datorn och lägger mig" slog ångesten bara hårdare och hårdare.
så jag bestämde mig för att stanna i soffan tillsammans med två zopiklon.
nu är jag mjukare, lite sådär som en bomullstuss, och jag vet så väl att utan zopiklonet hade jag snurrat in i en psykos för längesen.


min läkare hade naturligtvis synpunkter på att 60 tabletter tagit slut på två veckor.
hon undrade om jag sålde tabletterna.
jag ville upphäva ett riktigt vansinnigt, förtvivlat skratt.
det är alltså lättare för henne att tro att jag försöker tjäna pengar på de tabletter jag själv behöver så förbannat väl, än att faktiskt fatta, begripa, omfattningen av mina sömnproblem.
det hon sa efter det fick mig verkligen att skratta: "ihop med ditt hasch-missbruk blir det ju ännu värre"
vilket jävla missbruk?? hon är läkare, hon har utbildning. och vet ändå inte skillnaden på bruk och missbruk. jag röker det farliga DÖDsknarket, jag är narkoman, punkt slut.
"vi måste ju prata om det här på allvar nu"
och där avbröt jag henne och vrålade: "JA! vi måste prata allvar, ni måste ta MIG på allvar, det har jag ju sagt hela tiden!!"

1e april ska vi ha möte, läkaren, psykologen och jag.
jag ska dit. men är jävligt opepp.
min psykolog tappade jag respekt inför för ungefär ett år sedan. i somras tappade jag förtroendet.
läkaren har gjort mig illa, fanimej. nu när ilskan över samtalet i fredags lagt sig kan jag säga att hon sårade mig jävligt hårt med att hellre tro att jag säljer tabletter än att jag faktiskt har såna problem, med sömn, med stress, med ångest, just nu så att det faktiskt går åt 60 tabletter på två veckor.

konstigt att man är besviken och jävligt bitter.
men visar väl bara på psykvårdens inkompetens.
och jag vill verkligen få besked om det där behandlingshemmet snart. ärendet ligger hos soc och de kan ju det där med att få tummen ur röven.
på ett b-hem kommer de se hur lite deras små piller biter på min sömnlöshet.

sömn... det har alltid handlat om sömn. och det har ALDRIG tagits på allvar.

ångesten har släppt, men nu är jag ju i stort sett pigg igen, eftersom benso - även artificiell sådan som zopiklon - inte går ihop med melatoninet och därmed häver dess effekt.
och jag vågar fortfarande inte tänka på att lägga mig.
rädd att cirkusen börjar om.

nej, jag stannar på soffan, fixar en lugnande playlist på winamp och tar två zipzop till.

energin just nu är bara bottenskrap.

Psykvården är psykotisk

jag hatar dem.
psyk. läkare. hela jävla patrasket.

ringde till mottagningen i tisdags och bad dem säga till min läkare att jag behöver mer recept på zopiklon, min "sömn"medicin.
begäran gick delvis genom min kontaktperson, dels direkt till läkaren.
hon i telefonen sa dock att läkaren inte skulle jobba förrän torsdag, igår.
så igår ringde jag mottagningen igen på deras telefontid klockan 1 för att kontrollera att begäran gått fram och att recepten fanns hos apoteket. de svarade inte, så jag lämnade ett meddelande. sen orkade jag ändå inte vänta på besked, har sovit så fruktansvärt dåligt senaste tiden så jag chansade och gick till apoteket. det fanns inget recept. när jag gick hem ringde jag än en gång till mottagningen, och lämnade ännu ett meddelande om att de skulle ringa upp mig och ge mig besked.
jag hörde inget från någon på hela eftermiddagen, förutom att min psykolog ringde, jag hade bett mottagningen i tisdags att också be henn ringa mig och tala om ifall hon visste vad som händer hos soc, eftersom jag begärt behandlingshem. jag frågade henne om hon visste ifall läkaren jobbade, och jo, det visste hon att hon gjorde.
efter det väntade jag lite till, förgäves, på att höra ifrån mottagningen. när jag inte gjort det vid fyra mailade jag min psykolog för att be henne säga till min läkare att skicka in recept eller åtminstone höra efter med henne om hon alls gjort det.
imorse ringde psykologen och sa att hon pratat med läkaren, och ja, recepten var inskickade. så jag gick iväg till apoteket igen. och nu fanns recept på mina antideppressiva, som jag visserligen också bett om, men inget recept på zopiklon, som behovet efter är rätt akut.
så på vägen hem igen ringde jag psykologen, som såklart inte svarade, och mottagningens telefontid var slut. så gråtfärdig och med växande ångestklump i hela överkroppen ringde jag till mobila teamet, och bad dem att få tag i läkaren och antingen säga till henne ännu en gång att skicka in recept, eller be henne att ringa mig.

hemma sjönk jag ihop i soffan och gjorde allt för att stänga av.
ångesten växte, men jag såg inte ens meningen med det. förtvivlan. varför lyssnar de aldrig?
för att de inte fattar, inte bryr sig. för det är inte de som har sömnbrist.
tänkte att min läkare förmodligen tyckte jag gjort slut på senaste omgången för snabbt. och tänkte att om det är hennes orsak till att vägra mig ett nytt recept, så skulle jag tala om för henne hur det här med tolerans plus svåra sömnproblem (inte bara lite svårt att koppla av) plus den extremt uppskruvade situationen egentligen påverkar en människas mottaglighet för mediciner. jag behöver fan så mycket mer än deras rekommenderade lilla dos. och kan de ha mig på mer än rekommenderad dos antideppressiva, kan de minsann ge mig mer än rekommenderat av en insomningstablett jag har använt i åratal och är halvt resistent mot.
men jag kunde inte ens bli tillräckligt arg för att känna nåt. bara förtvivlan.

så ringde jag mobila teamet igen. eftersom jag inte stod ut med att ligga i soffan och stirra apatiskt upp i taket. och då sa de att de just pratat med läkaren, och att hon skulle skicka in recept. när visste de inte, bara att de skulle göra det.

och jag vet inte om det var av lättnad, eftersom jag varit beredd på att hon skulle vägra, eller om det var av ren jävla förtvivlan jag bröt ihop och grät.
men jag vet inte vilket som är värst - att helt enkelt bli nekad det man vill ha, eller att altidalltidalltid behöva kämpa, skrika, slåss för att få det, och ändå inte kunna vara säker på det.

Psykbryt

hade ett av mina allra värsta psykbryt i fredags...
kaste mobilen i golv/vägg, den är pajj nu. kastade flaskor i väggarna, krossade fönstret i halvdörren, haft sönder golvlampan, slagit två bucklor på en stekpanna... kommer ihåg att jag vrålade och skrek och sprang ut och lade mig i snön och fittgrannkärringen ropade åt mig från balkongen och jag skrek tillbaka.
sen låg jag i badkaret för att värma mig, så stolpade två snutar in... frågade mina vänner om jag knarkat. jag skrek på dem tills de stack, utan åtgärd.

orsaken?
jag försökte få tag i Honom. ringde tre-fyra gånger och varje gång svarade nån med "nej" och klickade. sen fick jag ett sms som jag inte riktigt minns, men nåt om hur sjuk i huvudet jag är som inte vill vara med honom på grund av hans barn.
dagen efter skrev han att det inte var han som skrev, det hade varit fest. men han säger inte vem som skrev det.
idioti.
stackars mina vänner.

har knappt nån röst kvar, hela kroppen gör ont, kan inte röra mig normalt.
har knappt nån ork kvar.
vill inte ha det såhär.
vad fan är meningen?

jag vill ha honom... vill snacka msn på kvällarna... vill se på lost med honom... spela xbox.... röka.... supa.... knulla....
jag vill ha honom.

skitliv.

Barn = besvär

det är som förgjort att försöka somna kring kl 6 eller därefter, fram till 11 kanske..
grannen börjar glatt slå och smälla i skåp då, och strax efteråt börjar hennes unge vråla och tjuta och tjoa.
och det är inget ledset tjutande. det är störd-i-huvudet-tjutande och vrålande. den har vrålat och skrikit och tjutit sen den föddes. stup i kvarten. det är nåt fel på ungen...
och bankar jag då i väggen för att markera att "håll käften, vissa försöker sova", ja då bankar hon tillbaka. som om jag inte har rätt att anmärka på stöket där inifrån. seriöst, stryp ungen och vaddera skåpen.
borde ringa soc på henne... men har ingen lust att vara så jävla låg.
men jag hatarhatarhatar att bli störd av dem HELA tiden.
och jag hatar att man inte får anmärka på folks barn.
för det får man faktskt inte.
om det är en hund som stör kan man få hyesgästen vräkt. inte en chans om det är ett barn som stör... de borde ha egna hyreshus för de som inte har barn. fattar inte varför andra ska behöva besväras av att vissa vill ha barn. det får vara deras grej, jag tvingar inte på mina livsval på andra, så varför ska de få tvinga på mig sina?
spelar jag för hög musik kan grannarna anmärka, om jag har för mycket fester kan grannarna anmärka etc. man får faktiskt inte störa folk, seriöst. visst får man tåla vissa störningar, men det gäller normala saker.
skåp som smälls igen kl 6 på morgonen och ungar som vrålar dygnet runt är inte normala störningar.
men det hjälper inte. barn kommer undan med allt.
och jag hatar inte barn. jag hatar attityden mot barn, från föräldrar och samhälle.
att man inte får tycka att de stör och är i vägen.
men jag vill inte ha barn och jag kommer aldrig skaffa barn och jag vill inte ha barn i mitt liv. inte andras heller.
och ja, jag kan anpassa mig. men ska inte behöva anpassa mig i mitt eget hem. vill jag sova ska jag kunna göra det. åtminstone kl 6 på morgonen. och egentligen kl 6 på kvällen också.
och jag kan inte köpa mig ett hus på landet där jag inte blir störd. finns varken ekonomi eller möjlighet. men jag vill också kunna få leva ett liv ifred.
som sagt, gör vissa hus stängda för barnfamiljer...

Växelvis vansinnig

det går från totalt vansinnig aggression där jag inte drar mig för att sparka eller slå sönder diverse saker, till bottenlös jävla förtvivlan, vanmakt, sorg.
när jag är ledsen blir jag arg. det är automatiskt, har alltid varit så. jag hinner ofta inte ens känna att jag blir ledsen, innan jag reagerar med ilska.
så detta att det växlar så extremt... är antagligen bara ledsen. fast lite arg med.
eftersom det är som det är. ett grovt misstag, ett fett missförstånd. som fick avgöra allt. jag förstår, till viss del. till en annan del, inte alls.
förstår inte varför jag inte får gottgöra, ta tillbaka, förklara mig. förstår inte hur vissa kan bli förlåtna efter otrohet, men jag får ingen ny chans efter den här grejen... bara ett missförstånd...
jag får mina flippar och jag har ett djävulskt sätt när jag blir arg/sårad. men det vet han. det har han vetat i 4 år.
men är väl en helt annan sak att leva nära inpå det. inte för att han var så långt bort innan. men nu är det väl för nära.

tycker ändå inte det är rätt.
men det hände igår, det är färskt och alla känslor är fortfarande överhettade. kan bara vänta tills/om han vill prata om saken. tills han vill eller kan lyssna.
jag är bara så totalt jävla värdelös på att vänta ut sånt här...