Ytterhinna

Om du vill ha utlösning, om du bara vill ha fitta: Köp en hora, en knulldocka, dra en runk.

Om du vill ha en människa, om du vill ha mig: Ansträng dig.

Folk, killar, är ofta så jävla genomskinliga att jag ibland inte alls ser att de har något innehåll över huvud taget.

Knulla min hjärna

Sex.
Sex.
Sex.

Jag är så jävla trött på sex. Och kön. Och kropp.

Min, eh, vad ska man kalla det, langare(?) avslöjade i kväll att han gärna skulle "mysa" med mig.
Fast han förde bara fram det i antydningar. Så jag förklarade vad jag ansåg om sex nu. För att han inte skulle ta det personligt att jag inte vill knulla med honom. Och varför jag alls bryr mig om ifall han skulle ta det personligt och negativt, det vet jag inte.
Han försökte övertala mig. Inte helt öppet, åh nej. Men kommentarer som "det är ju mysigt och kul och skönt" på allt jag sa om hur less jag var på själlöst knullande, engångsföreteelser och andra människor över huvud taget.
Jag försökte förklara, att ja, visst kan sex vara supermysigt. Man behöver säkert sex. Men om man inte är hungrig finns det ingen större mening med att äta, även om det skulle vara gott. Och är man proppmätt, spyfärdig, så äter man helt enkelt inte.
"- om jag visste vad du 'käkade' skulle jag mata dig"
Då sa jag faktiskt nej.
Och jag var väldigt rädd för att han skulle flippa ur, så som jag märkt att de flesta män gör när man säger nej till sex. Men om han blev lack så visade han det inte.

En del av mig vill utnyttja den här situationen.
Jag skulle förmodligen kunna knulla till småbitar sådär lite sporadiskt. Bli hasch-hora. Men jag vet hur det känns att sälja sig. Det är inte angenämt, det är inte ens värt det.
Det man får av det är alltid smutsigt.

Jag antar att det är för det faktumet att det är själlöst som hindrar mig från att gå den vägen.
Jag har egentligen inget emot sex. Men att ha sex med någon för någon annan anledning än att man vill ha just sex, holkar ur själva handlingen och ens egen själ tills allt bara är ett bräckligt skal. Om ens det.

Och jag vill faktiskt inte ha sex.
Jag får såna här perioder ibland. Förr var det oftast på grund av att jag mådde för psykiskt och fysiskt dåligt för att ha någon sexlust.
Nu är det min bitterhet som gör att jag skulle spy rakt ut om någon rörde vid mig. Jag har sexlust, jag blir kåt, men det finns ingen jag vill ha sex med. Jag klarar mig utmärkt med onani faktiskt. Jag har alltid njutit av att ge mig själv orgasmer, kanske för att ingen annan kan ge mig orgasmer. Jag kan helt seriöst räkna de orgasmer jag fått med någon annan, som jag inte varit aktivt delaktig i, på mina fingrar.
När jag onanerar vet jag precis vad och hur jag ska göra för att få så sköna orgasmer som möjligt, och jag behöver aldrig känna mig pressad från någon annan om något alls.
Frihet och njutning.
Varför då välja att knulla med någon som bara är penetrationsfixerad, vill att jag ska suga och kvälja och svälja? Som vill tjata om analsex?
Nåväl, inte för att alla killar är egotrippade arslen i sängen, men ändå. Det är ju ändå underliggande vad de vill att jag ska göra som de njuter av, som jag inte njuter av att ge.
Jag har haft mycket bra sex. Både One Nights och inom ett förhållande. Det handlar inte om att jag "inte blivit påsatt ordentligt" och alla andra dumma kommentarer killar fäller när jag säger: "Nej tack, jag vill inte ha sex".
Det handlar om att det sexet jag har haft som jag njutit mest av, har inte varit det sexet där jag faktiskt kommit, inte det sexet då jag blev slickad i timtal, inte heller det sexet då jag fick min första fontänorgasm eller det maratonet som följde då jag sprutade i kaskader omkring mig.

Det bästa sexet har jag haft med människor jag varit kär i, litat på, varit tillsammans med.
De jag älskat med.

Jag är som sagt trött på själlöst knullande.
Jag vill ha något mer än sex. Något annat än sex.

Jag vill så förbannat jävla gärna ha Kärlek.
Och jag hittar ingen kärlek nu, och alltså klarar jag mig faktiskt förträffligt utan att sexa runt.

Sex utan känslor, ptja, det funkar.
Men kärleken ger sexet mer djup och större tillfredsställelse än bara den fysiska.
Sexet är för mig ingen krydda i kärlekslivet.
Kärleken är mer än bara kryddan i sexlivet, det är själva drivkraften bakom min sexlust.

Att se den jag älskar i ögonen när jag kommer, och sen börja gråta, och klamra mig fast vid honom när han sen kommer, och sen ligga ihopslingrade tills vi båda faller i sömn.

Det ger mig så jävla mycket mer än 10 000 sammandragningar i fittan, så ofantligt mycket mer än fontänorgasmer med styrkan i en högtryckstvätt.

Tills jag hittar det igen lever jag gärna i celibat och smeker fram mina kroppsliga urladdningar.
Tills jag hittar någon att älska med, med mer än bara min kropp, så tänker jag hålla mig långt ifrån alla andras kön.


(och sånt kan jag ju aldrig lova, för nästa gång jag är full bland folk, så full att jag inte vet vad jag gör, så vet jag att jag än en gång kommer genomföra det där själlösa knullandet som jag hatar så)

Nattbetraktelser

finns det någon möjlighet att leva helt fri från krav, förväntningar och förpliktelser?

jag tror inte det. men det är vad jag önskar. enda sättet är att klippa banden med min omgivning.
eller enbart ha kontakt med såna som är överens med mig om att vänskap borde vara villkorslös.
men jag tror att den enda formen av villkorslös kärlek är den mellan föräldrar och deras barn.

jag har en utmärkt kontakt med mina föräldrar.
jag älskar dem, och jag vet att de alltid - oavsett vad - älskar mig.
det är därför jag så ofta flyr till dem. det är inte bara för att de bor i skogen nära sjön. det är inte bara för att komma bort.
det handlar mycket om att jag älskar den relation jag numer har till mina föräldrar, att jag älskar dem och är respekterad precis för den jag är. frånvaron av krav från deras sida är något jag behöver när allting klappar ihop på hemmaplan och jag bara vill spy på allting.
hos dem kan jag slappna av. hos dem är jag sant välkommen. där kan jag och mamma prata om sånt som har relevans bara för att hon är min mamma och jag är hennes dotter, ett band som inte har någon like någon annanstan i tillvaron.
där kan jag och pappa diskutera åsikter, historia och sådant vi tycker är fucked up över några öl. pappa och jag är otroligt lika, och det är först de senaste åren som vi har börjat utforska den likheten istället för att känna oss hotade av den.
och där kan jag sitta i timtal till långt in på natten med min moster och morbror, de andra människorna i mitt liv som älskar mig förbehållslöst.

utöver dem finns det två människor till som jag vet alltid älskar mig vad jag än gör, och som jag kan vara helt och hållet mig själv med. den ena har jag blodsband med, den andra är mitt syskon i hjärtat.

men det finns nog faktiskt ingen som jag verkligen litar på.
och jag vet inte om jag någonsin har känt tillit.

tragiskt, kanske?
jag vet inte. jag ser inte någon mening med att lita på någon.
jag vet inte vad det är jag är rädd för. om det ens handlar om rädsla. jag är inte så säker på att motsatsen till tillit är fruktan.

jag vet bara att jag inte känner att det finns någon jag alltid kan vänta mig till, någon som alltid lyssnar. eller, någon som skulle fortsätta älska mig även efter att ha lyssnat när jag vänt mig till denne.

och det är väl därför jag startat den här bloggen.
den ger mig möjligheten att ösa ur mig allting som jag måste få ur mig. men som jag inte vågar låta någon som känner mig höra eller ta del av.
men jag vill att någon ska ta del av det.
hela fenomenet med att blogga går väl att jämföra med religionens bikt.
att som anonym kunna berätta fritt om vad som tynger en inför någon annan lika anonym.

så du som läser mina ord är min biktfader, eller moder, och jag ska väl säga tack, egentligen, för att du läser.
tack.

och jag kräver ingenting av dig, inte av någon, för att ni läser detta. jag kräver inte ens att ni läser.
jag är trött på krav.

Kräks tills jag kvävs

jag tror att det som gnager mig mest just nu (eller har gjort ett tag) är att jag har gett upp.
igen.
förr kunde jag alltid trösta mig med att om allt blev för jävligt kunde jag ju göra ett nytt självmordsförsök. kanske kunde jag till och med lyckas med att dö.
jag kunde skära upp handlederna eller poppa piller tills allt svartnade.
när jag vaknade upp var det som att födas på nytt. jag kunde börja om. skiten tog en paus och för ett tag kunde jag faktiskt få må bra.

så är det ju inte längre.
och det beror ju inte på att jag inte vill dö.
eller, när jag har lite lättare perioder så känner jag att javisst, livet är värt att satsa på, jag klarar det här, jag är stark etc blablabla.

men när allting alltid återgår till den här mättnadskänslan, när jag ger upp och skiter i allt, mig själv och alla andra, då ger jag också upp om att lyckas ta livet av mig.

och det är ju inte det att jag blir lite låg heller, jag stänger av. allt.
precis allt. jag orkar inte med något alls.
ingenting spelar någon roll över huvud taget.

och jag är trött på att just detta alltid återkommer.
jag är less på att vara less.
jag har gett upp om att ge upp.

jag vet att skiten aldrig ger med sig.
jag vet att det aldrig tar slut.

allt jag kan göra är att stå ut.
och jag gör det faktiskt för deras skull. de som jag ändå bryr mig om nånstans i utkanten av mitt medvetande.
de vill inte förlora mig, och alltså stannar jag.
och med det menar jag inte att jag stannar kvar i livet.
jag menar att jag stannar kvar och är tillgänglig.
trots allt.

men det jag egentligen vill är att klippa alla band.

jag vill att psyk förklarar mig kronisk och hopplös, gör mig till sjukpensionär, jag vill att alla ska låta mig vara och sluta förvänta sig saker av mig, jag vill isolera mig och aldrig mer ta i någon eller något annat, vare sig fysiskt eller metafysiskt.

jag vill verkligen att någon frågar mig vad jag egentligen vill, lyssnar när jag säger att jag vill slippa, och sen - med full respekt för MIG - låter mig slippa.

någon skrev någon gång att det kanske är ensamhet som gör människor sjuka.

jag tror att det är mänskligheten som gör MIG sjuk, och jag önskar desperat att det fanns ett sätt att slippa ha med andra människor att göra.
folk stör mig så förbannat mycket.
jag vet inte vad jag ska med folk till.
för de får mig bara att må sämre.

om jag slapp folk skulle jag inte ha några problem. seriöst.
för det är all jävla skit som det innebär att ha med andra människor att göra som gör mig så jävla trött och less att jag mår illa och vill spy.